- Project Runeberg -  Finska Forstföreningens Meddelanden / XXVII bandet. Häfte 1-4/XXVII nide. Vihko 1-4 /
249

(1879-1913)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

249

varo. AU man kan njuta däraf, därom vittnade vår värds
nytra anlete.

Men vi hade ej tid för en längre visit. Upp på
anga-ren! Och så åter i väg.

Vi hade lämnat Näsijärvis vida fjärdar och mörka
barrskogsstränder. Naturen blef leende, björken kransade
stränderna vid de smala sunden och snart nådde vi Muroie
härligt vackra kanal med stockjunkarenas bildergalleri
inhugget i klipporna. Vi reste vidare norrut — man skulle trott
söderut —, allt mera leende blef naturen och nådde sin
kulmen. då vi lade till vid

Pekkala egendom,

tillhörig landtbruksrädet A. Aminoff. Vår värd var oss till
mötes och vid hans sida en af dessa ödemarksvandrare,
hvilkas väg våra sommarexkursioner äfven förut korsat,
geologen professor W. Ramsay. Vi kände oss stå liksom på
säkrare grund i vårt forstjobberi, då våra steg emot förmodan
ställdes utåt ödemarken, till skogs, ej upp till den stora
herrgarden — en omsorg i arrangemangen af vår förtänksamme
värd för att begagna den knappa tiden rätt, hvars betydelse
vi snart skulle inse. Nagra steg och vi upplystes af vår
värd om, att vi befunno oss vid Pekkala rå, en väl afvägd
gest, som betydde välkommen, och vi kände oss högtidliga
såsom när man går in i en helig lund. Genom ängsmarker
och hagar sökte vi oss fram till ett kärr, som blifvit
utdi-kadt. En lofvande tallungskog med talrikt spirande
björktelningar hade vi för våra ögon. En liten fråga af vår värd,
- hvad göra med björken här? — var tillräcklig för att
väcka den forstliga gnistan till lifs och lösa tungans band.
Det ena ordet aflöste det andra, och man kunde redan
befara, att det lifliga tankeutbytet skulle för evigt stanna i
försumpningen omkring oss, då vår värd upplyste att
värdinnan väntade; vi hade redan försenat oss. Ännu genom

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 01:42:30 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/fiforst/27/0263.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free