Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att han själf, hans »lubras» (kvinnor), hans »bnkhera
um-bage» (tronföljare) samt »piccaniny» (arfprinsen)
allesammans tyckte ofantligt mycket om mig, att de aldrig haft så
god granne förr och att jag borde visa, att jag verkligen
var så god, som de ansågo mig vara, genom att skänka
dem en »gammal kvinna får (tacka) och piccaniny får»
(lamm).
»Nej, min bäste kung Oleiri, det går aldrig an, då
kommer »gammal, stor umbage Mac» och skjuter mig.»
»Aj, aj!» menade hans majestät. »Men umbage kan
säga umbage Mac: Gammal kvinna får dö och piccaniny
dö med, utan mjölk.»
»Nej, jag försäkrar ers maj:t, det går aldrig an;
umbage Mac blir mycket ond.»
»Då umbage säga umbage Mac: umbage vara mycket,
mjTcket hungrig och själf äta gammal kvinna får och
piccaniny får.»
»Nej, umbage, nej, nej!»
Hans maj:t blef tydligen mycket nedslagen öfver
underhandlingens klena framåtskridande och började tala med de
sina, utan att jag kunde förstå ett ord af hela samtalet.
Han tycktes dock ännu få en idé och sade med ett listigt
leende: »Då umbage säga umbage Mac; mig slåss med
umbage Oleiri och han taga gammal kvinna får och piccaniny
får, och han slåss mer och taga alla gammal kvinna får
och alla piccaniny får. Nu då!»
Kung Oleiri var visst mycket belåten med sitt förslag
och ansåg bevisföringen däri tillräckligt stark för att öfver
-tyga mig, eller ock ville han gifva mig en varning om hvad
som skulle kunna hända, om jag satte mig på tvären.
»Nej, umbage», svarade jag, »det går då aldrig an, och
inte är det heller värdt att försöka.» Jag ämnade just gå
efter min yxa, då jag fick se unge Oleiri, som smugit sig
in i hyddan under mitt samtal med den öfriga familjen,
just stoppa sin näfve i min sockerpåse. Inte ens den
medfödda vördnaden för majestätet kunde då hålla mig
tillbaka, utan jag förpassade honom i en sådan hast ut
genom dörren, att han hamnade i skötet af sin familj,
hvilken icke längre kunde iakttaga den värdighet, som anstår
personer af deras höga samhällsställning, utan samt och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
