Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fjärran hägrade för oss. På aftonen samma dag voro vi
utanför Frederikshåbs »isblink», det största afloppet för
inlandsisen i hela Sydgrönland, å 62° 30’ n. br. Hafvet
började nu åter blifva isfriare, så att snart nog ingen storis
mera anträffades; blott ett och annat isberg röjde ännu,
att vi voro i ett arktiskt haf. Resans enformighet började
redan kännas besvärlig, i all synnerhet som under natten
och den följande dagen en frisk nordostlig bris sprang upp
och medförde dimma, som blef tätare, ju mera vinden
friskade. Polcirkeln passerades den 14:de under natten, som
nu för öfrigt sedan tvenne dygn var så ljus, att belysning
ej längre behöfde användas i kajutan ens vid midnatt. Den
15 juli, då middagsobservationen visade en latitud af 67° 8’,
uppträdde isberg allt talrikare. Dessa antogos till största
delen härstamma fran Jakobshavns glacier, som flyter ut vid
den inre delen af Diskofjorden, hvilken vi nu närmade oss
allt mera. Tack vare atmosfärens utomordentliga klarhet
kunde vi också redan vid 6-tiden på eftermiddagen skönja
konturerna af de höga fjällen å Diskoön såsom en svag,
mörk strimma öfver horisonten. Följande morgon kl. 7
ankrade vi i hamnen vid Godhavn.
De grönländska eskimåernas harpuner och kajaker.
Eskimåen tillhör mer än någon annan hafvet och
kustlandet. Vid hafvet bor han, där söker han sin näring, det
ger honom allt till hans lifs behof, öfver det gå hans resor
och flyttningar antingen i skinnbåtarna om sommaren eller i
hundslädarna, då det är isbelagdt om vintern. Hafvet spelar
sålunda starkare än något annat in i eskimåens lif — intet
under därför, att hela hans själ får återsken däraf. Med
det växlar hans sinne — i stormen allvar, i solsken och
lugn den obundna glädjen — han är ett hafvets barn,
lättsinnigt glad som den ystra böljan, men stundom mörk som
det fradgande ovädret. Allt försvinner lika hastigt i hans
barnasinne; det är, som när stormen stillnar öfver sjön; då
lägga böljorna sig, och allt är åter glömdt.
Eskimåen bildar den yttersta utposten mot
isregioner-jias oändliga tystnad, och så långt som vi ha trängt fram
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
