Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Niagara.
En kall novembernatt, tillbragt i de väl värmda
sof-vagnarna på Erie-banan, förde mig från Chicago genom
Indiana och en del af Ohio till Cleveland vid sjön Erie,
och efter ännu en dagsresa, hvarvid tåget passerade den
stora, men alldagliga staden Buffalo, tog jag kl. half tolf
på natten kvarter i en liten by på gränsen mot Canada.
En doft mullrande åska skakade luften, ej stötvis utan
oupphörligt, vissa ögonblick med förökad styrka. Jag visste,
hvad denna åska betydde; dess ljud är för oss svenskar väl
kändt från Trollhättan och Tännforsen. Jag skyndade med
feberaktig brådska ned mot stranden af — Niagara!
Vägledd af månskenet, gick jag öfver bryggan, som
leder till den s. k. »Get-ön» (Goat-island) en rätt betydlig
ö, hvilken delar fallet i tvenne hälfter. Vattnet brusar med
rasande fart under brohvalfvet och bryter sig skummande
kring de små af nordiska grandungar täckta holmar, hvilka
ligga liksom för ankar midt ute i strömmen — mörka
spökskepp, som trotsa hvirflarna. Månskenet glittrade på
vattenytan och speglade sig i de klara fläckarna mellan det
hvita skummet, dundret från fallen tycktes tillväxa; jag
skyndade framåt, men kunde i halfdunklet ej finna vägen
och nödgades vända åter utan att hafva nått mitt mål,
hvilket doldes bakom Getöns aflägsnare strand. Men det
förspel jag hade sett hade väckt de mest otaliga
förhoppningar. Jag gick till hvila med en brännande törst efter
att snart få bevittna det skådespel, som prisas såsom det i
sitt slag mest hänförande i världen.
Under natten blåste en frisk vind. Den kom de torra,
löflösa vinrankorna, hvilka klädde hotellets vägg, att
oupphörligt rassla mot rutan. Men vinden förde också med sig
den dämpade sången från Niagara, och man kunde väl vid
sådan musik för en gång offra sin nattro. Nästa dag var
kall och blåsig. Jag gick öfver till Get-ön på samma bro
som i går, betalade min inträdesafgift — här kostar hvarje
steg pengar — läste på en vägvisare: »väg för gående»
och svängde följaktligen in på en gångstig, som
sommar-Fehr, Geografiska skildringar. IV. 4;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
