Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tiden måste vara höljd i en sval skugga. Nu voro träden
nakna. Stigen leder genom en vacker skogspark.
Emellertid tilltager bruset. Ett fint duggregn föres med
vindstötarna. Det faller på den frusna marken och fuktar fläckvis
sandgången. Det blir allt tätare och väter kläder och hår.
De starka ekarna, hvilka trotsigt vägrat vinden att slita af
de sega bruna löfven, hafva den lönen för sin ståndaktighet,
att hvarje blad i deras kronor prydes med en krans af
glittrande pärlor. Nu några trappsteg ned till höger, så en
kort gångstig, och vi stå vid en snabb ström, hvilken flyter
fram mellan gröna stränder. En brygga leder öfver till
andra stranden, till en liten ö, kallad Luna-ön. Ännu vet
man alls icke, hvad som gömmes bakom kanten af klippan.
Ännu ett steg, och vi stå vid afgrundens rand. Vattnet
faller i en jämn, bred stråle af blekgrön färg.
Dock är detta endast förspelet. Denna del af fallet är
visserligen mycket hög (inemot 50 m), men endast omkr.
350 m bred. Dess linje är rak och enformig. Men
framför oss öppnar sig hela den väldiga remna, hvilken floden
utskurit. Där se vi på afstånd det undersköna, bågformiga
Hästskofallet, som sträcker sig 700 m i bredd och är 47 m
högt. När man ser det härifrån, liknar det mera en
hägring än verklighet. Skummet stiger upp som en fin dimma.
Allt synes så mjukt, som vore det blott ett lekverk för
vattenandar och sjöjungfrur. Vi följa vägen tillbaka öfver
bron och stå snart vid Hästskofallet.
Det är ett märkligt drag vid Niagara, att man aldrig
väntar sig just hvad man får se. Man blir alltid öfverraskad.
Den omgifvande trakten är tämligen tam, stora högslätter,
inga berg, inga bråddjup, inga kringströdda klippblock. Man
färdas fram öfver en jämn yta. Men plötsligt, likt en
fruktansvärd remna midt på ett isfälts skorpa, öppnar sig
floddalen, bråddjup, söndersliten. Man kan gå ända till randen,
utan att ana den tafla af vild, bruten skönhet, som utbreder
sig vid ens fot. Och samma öfverraskningar följa öfverallt,
ej minst när man når Hästskofallet. En spång leder ut till
en klippa långt ute i fallet just på dess yttersta kam. Detta
är återstoden af »Table Rock», hvilken, undergräfd af
vattnet, störtade ned i djupet just några ögonblick, sedan en
skara främlingar lämnat den samma. Själfva grundvalen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
