Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
klipporna skyddat vattnet från att afdunsta. Här slogo vi
läger. Vi skulle dröja här i tre dagar för att invänta vår
vägvisare.
Första dagen använde jag till en vandring genom
Colorado Chiquito cañón. Efter att på en lång sträcka ha gått
fram mellan föga branta klippor fördjupar sig hastigt
flodbädden i en af lodräta 300 m höga väggar innesluten cañón,
som sträcker sig ända ned till Grand Cañón, i hvilken den
utmynnar. Som själfva älfbädden var torr, kunde jag utan
svårighet följa denna. Dess bredd var ungefär ett bösshåll.
På båda sidorna visade sig de branta väggarna allt högre,
ja längre in jag framträngde. En isande köld rådde här
nere, ty solen belyste aldrig dessa skrofliga, dystra
klippväggar. Om man blickade rätt uppåt, kunde man se den
blåa himmeln i en ram af mörka klippor. Marken bestod
af fin, jämn sand. Blott på ett par ställen stängdes vägen
af stora klippblock i vild oordning. Än måste jag klättra
öfver dem, än krypa emellan dem. I den mjuka sanden
syntes flerstädes de karakteristiska spåren af bäfvern,
vanligen i närheten af någon vattenpöl. Längre upp hade jag
sett talrika af bäfrarna fällda träd.
En indian hade kort förut gått den väg jag nu gick.
I sanden sågos de tydliga spåren af indianska mockasiner
(hjortskinnskängor). De gingo blott i en riktning. Var
indianen ännu kvar, eller fanns det längre fram någon väg
att komma ut ur denna trånga klyfta? Jag skyndade
alltjämt vidare, fängslad af den egendomliga omgifningen. Det
gick i så många krokar, att jag alls icke kunde bedöma åt
hvad väderstreck det bar. Vid hvarje ny krökning väntade
jag att få en friare utsikt, men intet annat mötte mitt öga
än de höga klippväggarna, mörka och hotfulla. Hur långt
kan jag ha gått, hur högt månne solen står där uppe?
Tänk om det skulle springa upp ett oväder däruppe i
fjällen! Som en brusande fors skulle vattenmassorna inom ett
ögonblick vältra sig fram, där jag nu gick lika bekvämt
som på en banad väg. Träd, buskar och stenar, allt som
kommer i dess väg, rycker störtfloden med sig, och
klippväggarna genljuda af dess väldiga dån, där jag nu blott
förnimmer ekot af mina egna steg. Ve den, som då är
här nere; han är utan räddning förlorad. Jag kastar ofri-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
