Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 129 —
förige, kanna wed samma tilfelle infinna sigh, hwilka och
förnemligast behöfwa samma information och skrifftermål,
det iagh och här i Gesterrijkland werkeligen practicerat,
som gudi loft med mycken frucht skett är, såsom pastores
sielfwa i deras sentiment betyga. Men at lemna wercket
i det tilstånd, det nu för tiden står, är hwarcken
förswar-ligit för gudh, ej heller för menniskor, enär der om
lagligen skalle påtalas.
Anbelangandes det, at pastores i deras betenckijande
föreslå migh till detta werckets förrättande, och der til
nempna min ringa person, så erkenner iagh fuller sådant
med tilbörligh wördnat, men lichwäl exciperar migh här
från aldeles, icke för dhe beswärlige resor och arbete detta
heliga wercket hafwer med sigh, för hwilket iagh aldeles
intet fruchtar, men alena för det, at säden är mycken och
arbetarens få, fördenskul kan och icke iagh alena bestrida
wercket eij heller med gåt samwete antaga migh så många
siälars answar. Men skulle Hans K. Maj:t nådigst behaga,
at migh blefwe adiunterat någon studiosus i begge språken
ferdigh, på hwilken iagh kunde förlita migh uti examine
catechetico, så torde arbetet genom gudz nåd wara
drä-geligit, och icke utan frucht och månge sielars
uppbyg-gelse aflöpa.
Dessa äro mine enfallige tanckar om Finnarna, som
här och der bebo skogarna, och om deras salighetz
befordran; hwilket alt Eder fader:ge höghetz mogne ompröfvan,
så wäl som gunstige befordran hemställes. Gudh befrämije
deras, och äller wåra siälars salighet nest anbefallan i
gudz beskyd förblifwer. Gäfle d. 17 Febr. A. 1493.
Kyrkoherdens i Ockelbo Erik Tybelius och hans
ämbetsbroders Johannes Veslander i Ofvansjö utlåtande (d.
19 jan. 1693) innehöll att, ehuru man på det högsta
bemödat sig — hvilket Gud i höjden är bekant — att
tillhålla finnarne att lära sig svenska språket, förstodo de
gamla ej svenska predikningar, och de unga, som bodde
längst bort i ödemarken, voro „så arga, att då de på svenT
ska tilltalas, säga de sig icke förstå svenska, på det de
under den pretext kunna undvika katekesförhör och
undslippa sina själasörjares tilltal. Fastorerne förordade
därför på det varmaste Schæfers antagande till finnarnes lärare.
8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
