Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Vältalighet och vitterhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tidens uppfattning av poesin. 331
överskrift. Sinnebilderna voro lika så sinnrika som tydliga sede-
lärare, redan de franska förebilderna hade framhållit att man
aldrig kunde finna på ett lättare och kraftigare sätt att undervisa
än genom deviser. Hedeen citerade några av Sahlstedt anförda
sinnebilder såsom bevis på vilka sunda och ädla tankar såväl
i moralen som politiken sinnebildskonsten
bibringade.
Hedeen upptog sestetiquen som en skild konstart, vilken
dock hade samma mål „att utan figur och teckning mera vid-
lyftigt, dock sinnrikt föreställa sedolärande
sanningar och be-
skriva människor såsom
prydda med dygd eller vanskapade av
laster
u
. Som sådana sedelärare framhöllos Theophrastus och
bland nyare Barclajus och La Bruyere, vilka alla författat sinne-
bilder över människors seder och later. Det var en kunskap så
mycket mer angelägen, som den gagnade oss i hela vår levnad,
upplyste oss i allt vårt företagande, förbättrade och hyfsade våra
seder samt satte oss i stånd att fullfölja våra
plikter.
Dessa skrifter bekräfta vad här redan yttrats om hur
vitterheten uppfattades under det ekonomiska tidevarvet.
Som ett medel att främja hyfsade seder i ett land eller att
hindra de borgerliga sedernas fördärvande hade den sin
främsta betydelse. På den moraliska och uppfostrande
sidan lades huvudvikten. Man hade nog öppen blick för
poesins stora förmåga att behaga och röra genom livlighet,
sinnrikhet och höghet i tankar och föreställningar, såsom
det vanligen hette på tidens språk, men dessa egenskaper
hos poesin och konsten borde uteslutande användas i sede-
lärande syfte. Synnerligen betecknande i detta avseende
är, att Corneille och Racine, som ansågos ha nått högst i
konsten, icke godkändes, emedan de ej befunnos vara goda
sedelärare. Däremot ställdes i främsta rummet sådana vitter-
hets- och konstarter, där det sedelärande syftet framträdde
mest påtagligt och handgripligt. Härav intresset såväl för
den s. k. sinnebilden och devisen, d. v. s. en symbolisk
figur eller teckning med en därtill fogad direkt moralise-
rande inskription, som för rena karaktärsskildringar, som i
huvudsak tecknade människors seder och lyten på ett så-
dant sätt, att dygden skulle framstå i all sin skönhet och
lasterna med alla sina fläckar och lyten.
Det behöver väl icke framhållas, att denna uppfattning
av konst och vitterhet ingalunda blott var ett uttryck av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
