Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teologin och religionslitteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
26 TEOLOGIN OCH RELIGIONSLITTERATUREN.
Att sådana förhoppningar hystes af den finska kyrkans
nya ledare, framlyser ur det redan ofvan citerade tal, som bi-
skop Herman Witte höll vid Åbo akademis restaurationsfest.
Det är 1600-talets renlärighetsanda, ett skarpt genljud från
stortrons tidehvarf, som tager sig uttryck i detsamma. Den
biskoplige talaren ville hugfästa hos sina åhörare, att Åbo
akademi under dess första åtta lustrer hade varit ortodoxins
högsäte, där man med stor ifver hägnat och vakat öfver den
rena läran samt med mycken stränghet beifrat hvarje afvi-
kelse från det i minsta detaljer formulerade tros- och lärosys-
temet. Teologin hade under denna kyrkans mest lysande
maktperiod obestridt innehaft hegemonin i vetenskapernas och
litteraturens värld, och biskop Witte önskade att det äfven
framgent skulle förblifva sålunda. Enligt hans uppfattning,
och den var ännu allmän på den tiden, var akademin lika
mycket till för kyrkan som för vetenskaperna, lika mycket
Guds ords som de fria konsternas hälgedom, och lika som förut
skulle dess främsta uppgift vara att skydda den rena läran
och hindra alla afvikelser från densamma.
Vid detta program från den kyrkliga maktlystnadens och
ofelbarhetens epok sökte också den finska kyrkans män i det
längsta fasthålla. Till det yttre tyktes kyrkan också bevara
sin forna ställning, men alt flere tecken visade dock, att dess
storhetstid var ohjälpligt förbi, att det allmänna tidsmedvetan-
det icke mera uppbar densamma som förut och att kyrkans
nya män ej häller mera voro vuxna uppgiften att upprätthålla
ortodoxins maktställning och hindra densamma från fall. Det
är ortodoxins epigoner, som nu träda oss till mötes. I jämfö-
relse med stormaktstidens lärde biskopar och utmärkte teolo-
ger framstå kyrkans nya män hvarken genom sin författare-
värksamhet eller genom stora personliga egenskaper. Den de-
centralisation och maktförflyttning, som hade inträdt på alla
områden, kunde ej undgå att invärka äfven på kyrkan. Dess
»summus episcopus» fick dela sin makt med rådet och stän-
derna, hvarför framstående riksdagsmannavärksamhet och stän-
dernas förtroende blefvo den säkraste befordringsvägen till de
högsta andliga värdigheterna. Biskoparna själfva förlorade
nagot af sin papistiska öfverhöghet och framträdde mera i kol-
legial samvärkan med domkapitlen. Man kan därför ej mera
som förut tala om biskoparnas tid, utan nu träda i stället
de allmänna religiösa rörelserna i förgrunden.
Under kyrkans upplösningstillstånd under stora ofreden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
