Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den vetenskapliga litteraturen - I. Filosofin och uppfostringslitteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
60 FILOSOFIN OCH UPPFOSTRINGSLITTERATUREN.
historikernas åsikter om desamma, som framdrogos i ljuset
och hvilkas riktighet man sökte bevisa. Källorna för tidens
naturvetenskapliga studier voro Aristoteles’ arbeten på detta
område, äfvensom Plinius’ »Historia naturalis» och för den
återupplifvade medicinska vetenskapen bildade Hippokrates’
och Galenus’ skrifter utgångspunkten.
Det stora och berättigade syftet med denna renässans af
antikens vetenskap var att bryta udden af medeltidens skola-
stik och ofruktbara klostervisdom, och i detta afseende beteck-
nar humanismen ett betydande framsteg. Men å andra sidan
låg faran nära till hands, att ett ensidigt återgående till anti-
kens redan föråldrade kulturideal icke skulle befordra den fria
forskningen och vetenskapernas utveckling. Humanismen föi-
mådde ej häller kraftigare möta det hämmande inflytande på
det vetenskapliga lifvet, som i så hög grad utöfvades af teo-
login, hvilken under denna tid gjorde anspråk att vara »ve-
tenskapernas drottning» och därför sökte taga dem alla i sin
tjänst. De båda riktningarna voro i grunden fientliga mot
hvarandra och kunde icke sammanflyta i en stor och mäktig
ström. Gentemot humanismens klassiska pånyttfödelse upp-
stälde teologin hebräismen som en ännu äldre kulturform, hvars
monoteism ensamt gaf densamma ett afgörande värde fram
om den hedniska antiken. Sålunda uppkom denna egendom-
liga blandning af hebräism och klassicism, som var så beteck-
nande för tiden. Det förspörjes någon gång en kamp mellan
dessa olika element, men teologin gick alltid segrande ur denna
strid, och humanismen förföll alt mera. Tidens historiker fingo
ej ostördt fördjupa sig i klassikens mästare på detta område,
därtill fogade kyrkan den s. k. heliga historien såsom den vik-
tigaste beståndsdelen. Bibeln var denna historias förnämsta
urkund, och syndafloden blef utgångspunkten för den histo-
riska undersökningen. I rättskunskapen skulle den romerska
rätten ej vara den allena bestämmande, utan borde juridiska
spörsmål främst skärskådas enligt Mose lag. Med stor sträng-
het vakade kyrkan öfver att naturforskningen ej skulle fram-
träda med några resultat, som stodo i strid med bibelns upp-
fattning af naturen, hvaremot det ansågs fullt tidsenligt att
sysselsätta sig med bibelns djur- och växtvärld. Till och med
den exakta matematiken måste hafva sitt lilla teologiska bi-
hang, som på tidens språk kallades »computus ecclesiasticus»
eller kyrklig tidräkning. Egendomligt nog var det just den
klassiska språkvetenskapen, som den ortodoxa teologin före-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
