Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den vetenskapliga litteraturen - IV. Naturalhistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
184 NATURALHISTORIA.
märkligaste personlighet, som värkade i vårt land under frihets-
tidens tidigare skede och öfver hufvud en af tidens märkes-
män. Ehuru han hade valt det prästerliga kallet och inom
detta värkningsfält avancerade från privat huskapellan till
biskopsstolens höjd, förstod han tillika att härmed förena ett
lifligt intresse för tidens vetenskapliga, ekonomiska och poli-
tiska sträfvanden. Så kraftigt han än gjorde sig gällande som
myndig prälat, träder dock hans prästerliga gärning i skuggan
för hans naturvetenskapliga, politiska och allmännyttiga värk-
samhet. Och denna alt omfattande mångsidighet förlänar
honom som präst en helt annan typ än den vanliga och sär-
skildt vida vägnar olika den föregående tidens ortodoxa teo-
loger. Med Brovallius ha naturvetenskapen och ekonomin
äfven satt sig på biskopsstolen, och egendomlig ter sig i hans
person och i hans författarskap denna blandning af teologi och
ren erfarenhetskunskap.
Så vidt vi numera kunna följa med Brovallius’ studier,
hade han i Upsala med stort intresse omfattat den nya wolffska
filosofin. Båda hans akademiska lärdomsprof och i synnerhet
hans gradualafhandling »Om själens beständighet» förråda
kännedom om den nyaste tyska filosofin och äro att betrakta
som studier i dess anda, men röja ej ännu Brovallius’ stora för-
måga, utan äro endast blänkare, som visa riktningen af hans
studier. Hans älsklingsförfattare vid denna tid voro Thomas
Morus, Bayle, Thomasius och Wolff, bland hvilka han särskildt
beundrade den sistnämde.
Sedan han vunnit lagerkransen 1731, lät han ännu samma
år viga sig till präst och mottog kallelse till huspredikant hos
generalfälttygmästaren M. Cronberg samt var tillika adjunkt
vid storkyrkan i Stockholm. Medan han nu första gången
uppträdde med kappa och krage, synes han samtidigt med lif-
ligt intresse ha omfattat tidens nyväkta litterära sträfvanden.
Redan i ungdomen skall hans tidsfördrif ha bestått i poetiska
och vittra försök, och bland hans efterlämnade manuskript
förefans äfven en ej ringa samling poetiska skrifter, hvilka
vittnade om att han särskildt varit lycklig i »heroisk vers» 2.
Emellertid följde han äfven på detta område moderna mönster.
Det var något af den gryende Dalin hos Brovallius, och innan
dennes Argus såg dagen, hade han börjat utgifvandet af mora-
1 De duratione mentis (1729).
2 Enligt P. A. Gadds minnesruna öfver Brovallius (Vetenskapernas
och landets stora förlust).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
