Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den vittra litteraturen - I. Öfvergångstidens skalder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
256 ÖFVERGÅNGSTIDENS SKALDER.
Tom» (1723) m. fl.1. Till de bättre lyckade andaktssångerna
hörde bl. a. O. Kolmodins »Gyldene Rökelse-Kar» (1728) och
»Andelig Dufvo-Röst» (1734).
Bland denna grupp af religiösa skalder i frihetstidens bör-
jan ha vi äfven att söka de få finska diktare, som denna pe-
riod har att uppvisa. Stora ofreden hade äfven jagat våra
poeter i landsflykt. När krigets och barbariets långa natt
alt tätare svepte sig kring vårt land, då blef äfven sången för-
stummad, och landsflyktens bittra dagar voro ej häller ägnade
att bryta denna förstumning. Enstaka toner förnummos dock,
ehuru få af dem framträngde till offentligheten. Längtan ef-
ter fred är det innersta grundackordet, men när år efter år
förgingo utan någon ljusning, när eländet ökades dag för dag
och förtviflau slutligen grep allas sinnen, då vände man sig
slutligen till de religiösa tröstemedlen. Blickarna vände sig
fråu den mörka jorden mot himlen och äfven sången anropade
hjälp ofvan efter. Den fromma pietismen eröfrade alt flere
hjärtan, och den landsflyktiga dikten kunde ej blifva oberörd
af denna riktning, som ännu hade något hopp i nöden, någon
tröst i sorgen, något mål för själen, ehuru detta hopp och
detta mål förlades utom jordelifvets trånga gränser. Så erhöll
stora ofredens sång en klang af bönens milda offerljud och af
pietismens fromma sionstoner. Men tiden gynnade ej ett
offentligt framträdande. Alt låg nere, så äfven bokmarknaden.
Man bad och bidade, tils slutligen fredsutsikterna ljusnade och
sent omsider det stora glädjebudskapet kom, att freden var af-
slutad.
En ny lifaktighet, ett vaknande lifsmod och värksamhets-
begär gör sig gällande på alla områden, och äfven skalderna
funno nu tiden gynnsam att framträda med hvad de under
ofärdsåren hade diktat och att därtill foga nya toner på sin
lyra. Där äro klago- och glädjetoner om hvarandra, men i
öfvervägande grad äro stämningarna dock religiösa.
De flesta af våra vitterlekare från stora ofredens tid följde
icke med den stora strömmen till det återbördade fädernes-
landet, utan kvarstannade i Sverige, där de under den långa
ofredstiden hade blifvit bofasta. Vår diktning från frihets-
tidens början utkommer därför på svensk botten, medan i
hemlandet endast poetiska tillfällighetsalster se dagen.
1 Jfr E. Wrangel, Frihetstidens odlingshistoria s. 306—307.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
