Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den vittra litteraturen - I. Öfvergångstidens skalder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAKOB FRESE. 267
mörkaste sky. Så obeskriflig och himmelsskriande sorgen hade
varit, lika outsäglig var nu fröjden. Allas lif var som föryng-
radt och tusen glädjeröster hälsade med skalden konungen väl-
kommen. Trots alt hvad som passerat, litade man ännu blindt
på sin hjältekonungs lycka, man trodde att den högste ännu
skulle göra ett under med sin smorda, att de stolta fienderna,
som förhäft sig, ännu en gång skulle blifva slagna och att en
ärofull fred skulle blifvit slutet på den långa sorgesagan. Det
är en mäktig fredslängtan, som bildar slutackordet i denna dikt,
det är summan af Freses stora fägnesång. Han såg häri det
oafvisliga vilkoret för landets upphjälpande ur sitt lägervall
och för grundandet af en ny gyllene tid af sällhet och lycka.
Han tänkte på alla de lidande, fångar och landsflyktige, och
önskade att de omsider måtte få sin frihet och kunna åter-
vända till sina hemorter och där efter så svåra pröfningar få
njuta fredens ro. Freses dikt mynnar därför ut i ett hymn-
artadt slutackord: »gif frid, gif snart våra nordiska, länder!»
Härvid sjöng han ur sitt lands och sitt folks hjärta, och hans
sång blir därigenom ett allmängiltigt uttryck för hvad tiden
djupast kände, för dess innersta behof.
Alt hvad Frese och hans samtid hade hoppats på, visade
sig dock snart vara en skimrande bubbla. Det blef hvarken
fred eller revanche genom Karl XII:s hemkomst. Det olyckliga
kriget fortgick som förut, fienden hotade själfva Sverige, nöden
blef alt större. Frese följde fortfarande händelserna med bäf-
vande hjärta och lidande själ, och gaf som förut i tillfällighets-
dikter uttryck åt sina känslor. När Karl XII jultiden 1715
landsteg i södra Sverige, uppvaktade Frese honom några dagar
senare med en nyårslyckönskan, hvari han, om också i mattare
färger, uttalade samma förhoppningar som i sin ofvannämda
stora fägnesång. Men snart kände sig äfven hans sångmö
alt mera besviken och det poetiska uttrycket för hans freds-
längtan klingar skarpt som ett förtviflans nödrop:
Fred, himlen gifve fred! De svärmeandars rasa
I mörker lindas må med tusen fasta band.
Gud störte fienden som Farao med fasa,
Barmhertighet, se ned till vårt förtrykta land!
På strängarna af Freses känsliga lyra återklingar äfven det
förkrossande intryck, som samtiden erfor vid den slutliga af-
görande katastrofen, Karl XII:s död. Konungens förlust syn-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
