Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den vittra litteraturen - I. Öfvergångstidens skalder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
276 ÖFVERGÅNGSTIDENS SKALDER.
några lockelser, det var nog att kunna försvara sitt eget land
mot fiender. Frese bryter stafven öfver tyranniet och envålds-
makten samt uppställer som regeringens främsta mål att främja
fred och välstånd samt öfva mildhet och kärlek. Medborgar-
nes lycka borde främst afses och fullständig medborgerlig fri-
het uppställas som mål. Vidare yrkas att alla betungande och
tryckande pålagor skulle aflyftas från folket. Af dylika uttalan-
den framgår att Frese redan var genomträngd af frihetstidens
idéer, icke blott i sin uppfattning af konungamaktens ställ-
ning, utan äfven i sin omsorg om folkfriheten och den ekono-
miska grundvalen för nationens välstånd.
I litterärt hänseende äro Freses Sedeläror af intresse, eme-
dan i desamma äfven ingå några djurfabler, de första i sitt
slag i den svenska litteratureu. Därtill tyckes han ha fått idén
från den antika fabeldiktaren Aesopus, hvars fabler han hade
lärt känna genom Reenbergs samtida danska öfversättning.
Han hänvisar själf till de antika fabeldiktarnes föredöme och
säger sig ha velat framträda med några försök i samma genre.
Därvid har har främst haft det didaktiska syftet i sikte, hvar-
för han äfven benämde sina fabelstudier »Några under talande
Djur, Fåglar, Frön och Blomster etc. anförde Sede-Tillämpnin-
gar». Här inskärpas också samma religiösa och moraliska san-
ningar som i sedelärorna öfver hufvud. Fabeln gör dem vis-
serligen mera tilltalande, men då den moraliska tillämpningen
anbringas såväl på prosa som på vers, blir sensmoralen alt för
mycket framskjuten som hufvudsak, hvarigenom själfva fab-
lerna förlora sin naturlighet och naivitet. Ehuru Frese således
icke nådde långt som fabeldiktare, äro hans hithörande försök
dock anmärkningsvärda som de första i en då i den svenska
litteraturen ännu föga odlad genre.
Äfven i sitt didaktiska värk har Frese infört sin egen per-
son, om också icke i samma grad som i de andliga dikterna.
Där möter likvisst en afdelning sedetillämpningar »för sig själf»,
hufvudsakligen ägnade hans lidande, dödstankar och evighets-
hopp. De afslutas med följande korta och karaktäristiska
själfporträtt:
»Jag har icke varit fri för mänskliga svagheter, utan haft mina stora
fel och brister, men lofvad vare Gud, när jag förlorat mig i synd, har
jag igenfunnit mig i ånger. När jag någon förtörnat, har det hemligen
aggat mig. Enslighet har varit min ro och betraktelser mitt tidsfördrif.
Vedermöda har gjort mig äldre än aren, ty sjukdom och kors hafva sig
icke från mig skilt. Sömnelösa har gjort mig många bedröfliga nätter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
