Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den vittra litteraturen - I. Öfvergångstidens skalder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
282 ÖFVERGÅNGSTIDENS SKALDER.
Också i denna sin sista diktsamling har Frese i ett antal
sånger skildrat sitt lidande, sin längtan efter döden och »den
stundande roligheten». Samlingen afslutas med Freses svane-
sång, »Auctorens saliga förtröstan och Slut-Sång», i hvilken
han tecknar följande vemodigt gripande bild af sig själf:
Liksom en dröm nu är och snart försvinner,
Ett ovisst visst oss ger att hugnas af,
Som strömmen bort i modrens sköte rinner
Och samlas i det vida, vilda haf,
Som skuggan, bäst han syns, har undanfarit
Och blott en skymt utaf dess väsen ger,
Så är hvad jag i denna världen varit,
En dröm, en ström, en skugga och ej mer.
Nu fån I ro, I trötta leder, smaka,
I hvilkom ro i världens öde trytt,
Jag önskar ej min vandring mer tillbaka,
Sen jag har hit till kalla skuggan flytt.
Hur hvilar sig min kropp i kyle sanden
Och i sitt rum en ljuflig svalka får,
Hur gläder sig hos Gud den sälla anden,
O huru väl mig dock på slutet går!
Det är ödmjukheten, förnöjsamheten och resignationen,
som triumfera ännu i det sista. Freses stora konst var att
äfven af törnen taga rosor, att af bedröfvelsen och lidandet
afvinna sötma. Hoppet om ett härligt uppvaknande efter
döden erfor han som en redan fullbordad lycka. Hans svane-
sång ljuder därför som en ton bortom grafven, där vidder af
ett oändligt ljus öppnade sig för hans trängtande ande. Och
därför kunde han till och med glädjas i sin sorg och i rörande
sånger dikta segerhymner öfver dödsfruktan och grafmörker.
Det är en gripande skaldetragedi, som sluter sig kring
Freses lefnadssaga. Den spelade under en tid af gränslösa
lidanden för fosterlandet och mot bakgrunden af desamma
träder hans lif, så rikt på stora lidanden. Aldrig ha foster-
landets olyckor vibrerat i ett känsligare hjärta och aldrig ha
personliga lidanden burits af ett ödmjukare sinne.
Denna hos Frese så starkt framträdande resignation har
af eftervärlden uppfattats som ett specifikt uttryck af den
finska sångaranden, hvarför Frese fått sin plats i litteraturens
häfder som den första i egentlig mening finska poet, hvars
innerliga och vemodsfulla toner klinga som aflägsna förebud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
