Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen. Livet självt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En gång, när Otto lindat en av de
ringlande hårlänkarna om sitt finger, hörde Filippa
honom säga, i en egendomlig
tankekombination: Sumatra.
— Varför säger du så? frågade lille O.
— För dom har så svart hår där borta,
svarade hans far.
Hans tankar kretsade ständigt omkring
underverket, att han blivit frisk. Han glömde
aldrig sin pånyttfödelse.
Men lille O gav fadern ett frågande
ögonkast. Då pysen ej förstod, och det ej
intresserade honom, sprang han bort och lekte.
Gossens käraste tillhåll på Solvik var
stranden, just den bit av stranden, där Filippa en
gång lekt skeppsbrott och därigenom
framkallat prinsessans vrede — och där han själv
skulle omkomma! Hade människan förkänsla av,
var hon och hennes käraste skulle möta döden
— vilket flyende det skulle bli på jorden!
Filippa och Berta satt i en liten grotta, som
av någon okänd anledning kallades
Silvergrottan. Den var ingrävd i första terrassen, som
höjde sig från stranden. Den hade skydd för
alla vindar och öppnade sig blott åt havet och
var en omtyckt läsplats. Därifrån var ej
avståndet längre till badplatsen än att man
kunde urskilja de badande.
Otto vandrade ut från badhuset med lille O,
som satt gränsle på hans nacke. Filippa såg,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
