Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vändigt, oföränderligt. Men på högre empirisk ståndpunkt
köpas dessa två karakterer på hvarandras bekostnad.
Så ock hos Aristoteles, och han urskiljer därför inom ova(a:
aa) Ovcria Sevrépa = bestående ova ta, genera och species.
Såsom vi redan nämnt, söker Aristoteles det absoluta icke
egentligen af intresse att få veta, hvad det såsom sådant är, utan i
världsförklaringens intresse. Nu var af de gamle insedt, att den
karakter i världen, på grund af hvilken hon behöfver en
förklaring, företrädesvis är hennes förändring eller, såsom de gamle
sade, rörelse. Därför kan man säga, att Aristoteles’ teoretiska
filosofi, på samma gång som den företrädesvis är en kosmologi,
mest kommer att röra sig omkring begreppet rörelse, fattadt i
betydelse af förändring, öfvergång från ett tillstånd till ett annat.
Först fråga vi då:
2) Hvilka äro de nödvändiga förutsättningarna för rörelse? —
Vid all rörelse måste jag först tänka mig att det finns ett
rörande; en rörelse utan något som rör, är ej tänkbar. — Sålunda
en princip finnes (det rörande). Men detta måste äfven för att
kunna röra vara en kraft. Principen för rörelse är sålunda: a)
det rörande, men för att vara detta är den: b) kraft = aktivitet.
Vidare då all rörelse innebär ett förverkligande, så är klart, att
principen själf mås*te vara c) verklighet. Då den nu är verklighet’
och Aristoteles står på platonsk sokratisk ståndpunkt, i det att
han gifver primatet inom verklighetens värld åt det and iga,
begreppet, idén, så nödgas man också fatta här i fråga varande
princip såsom d) begrepp eller idé. Härmed förändras äfven idéns
betydelse, så att den ej längre såsom hos Platon utgör ett
själf-bestående föremål, utan blir blott en form hos ett annat.
Således på Aristoteles’ ståndpunkt är idén, begreppet = form. Den
ena principen för rörelsen blir sålunda att betrakta såsom a)
rörande, b) kraft, c) verklighet och d) form. Detta är nu ej fyra
olika saker, utan en och samma sak, sedd från olika synpunkter.
Äfven Aristoteles begagnar såsom bevis för sin lära kritik af
motsatta åsikter. Han vänder sig då först mot 1) jonikerna och
förebrår dem, att deras princip a) ej är vetbar, men växlande och
tillfällig; b) förutsätter något annat än sig själf, också därför att
den är växlande och tillfällig, ty härigenom förutsätter den det
varande; c) ej kan ur sig förklara allt, som därur skulle förkla-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
