Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Idén har sålunda i sig ingen anledning till förbindelse med
materien, och materien ingen till förbindelse med idén, det är just
denna brist, som Aristoteles vill framhålla. Hur rättar då
Aristoteles dessa Platons fel? — Det fel, som bestod däri, att idén i och
för sig vore motsägande, emedan den både skulle vara
själfbestå-ende och form hos ett annat — det felet hjälper han genom att
stryka bort den ena af dessa två karakterer. Han säger: idén är
icke själfbestående utan blott form, och därmed är också det
andra felet häfdt, som angick förhållandet mellan idén och
materien. Ty är idén en form, så ligger det i dess begrepp, att den
skall hafva något att vara form åt, således förena sig med
materien. Men det är ej nog med att i idén, formen, skall ligga
anledning till denna förbindelse, utan i materien skall ock finnas
anledning till förening med något annat än formen. Hur skall
därför materiens begrepp ändras?
Då komma vi till den andra principen, som jämte idén skall
utgöra förutsättning för rörelsen. Klart är, att liksom det för att
blifva rörelse behöfs en rörande, så behöfs ock något, som röres.
Den andra principen blir därför a) det rörda. Men var nu den
förra principen kraft, så är denna naturligtvis något däremot
svarande, nämligen b) det passiva. Såsom åvaXoyov till
verkligheten i den andra principen är denna också c) möjlighet, och
såsom motstycke till den förra principens form är denna det, som
låter sig formas, d) det bildbara, materia.
Antagandet, att en sådan andra princip såsom möjlighet eller
såsom det bildbara är nödvändig, framgår ej blott af
motsättningen mot den föregående principen utan kan äfven inses genom
att omedelbart reflektera öfver själfva rörelsen eller blifvandet.
Ty om jag tänker på en viss rörelse, som här är lika med
hvilken förändring som helst, så är det ju därvid ett föremål, X, som
öfvergår från ett tillstånd till ett annat, från en form, a, till en
annan, b. Men då är det klart, att, för att X skall kunna
öfver-gå från det ena till det andra, skall X intaga en dubbel ställning
till a och b. X skall vara möjlighet af både a och b, men får ej
vara verklighet af a och b, ty om den vore det af a, kunde den ej
vara det af b och tvärtom. Vid all förändring finnes sålunda ett
X, som är möjlighet af flera former. Tänker jag nu icke på
någon särskild förändring utan på alla förändringar, så är klart,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
