Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag är till såsom tviflande. Vissheten uppväxer sålunda ur
själfva tviflet. Men Cartesius ger genast åt denna tanke en något
annan betydelse, i det han öfversätter den med: Jag är till såsom
tänkande. (“Cogito, ergo sum”, enligt Cartesius = “sum
cogi-tans”). Min första otvifvelaktiga visshet gäller sålunda min egen
existens, ej såsom kroppslig, utan såsom tviflande. Sålunda detta
“jag är till såsom tviflande”, öfversatt: “Jag är till såsom tän-
kande”, är Cartesii utgångspunkt, från hvilken den moderna
spekulationen sedermera utvuxit. Tyngdpunkten ligger hvarken i
vara’t, ej heller i tänkandet, löst från sitt subjekt (såsom hos
Platon, Aristoteles m. fl.) utan i själfva subjektet, jag, för så vidt
jag tänker. Substansen är sålunda ej längre något alldeles
opersonligt, ej heller något opersonligt hos en person, utan personen
själf. Häraf dragas nu tre korollarier.
a) Ett formelt kunskapsteoretiskt: criterium veri är klarhet
och tydlighet. Ty denna sanning: “Jag är till såsom tänkande”,
hvad har den för en form, som medför dess otvifvelaktighet ? Jo,
dess formella fullkomlighet ligger däri, att den är alldeles klar.
Klarheten är sålunda den form, som medför dess otvifvelaktighet:
ergo: klarhet och tydlighet äro criterium veri.
b) Ett reelt ontologiskt: själen är substans med tänkandet till
attribut. Själen är: jag, d. v. s. det hos mig, som jag syftar till,
när jag säger jag. Substansen skulle naturligtvis vara den sak,
som jag ej kunde tvifla bort, var mig själf såsom tänkande, och
egenskapen hos mig, som jag ej kunde tvifla bort, var tänkandet
(egentligen tviflandet).
c) Ett allmänt spekulativt: mens est prior et notior corpore =
själen är före kroppen både i själfständighet och i möjlighet att
med visshet kännas. Därmed har Cartesius ej velat påstå, att
människan först blir bekant med sin själ och sedan med sin kropp,
utan meningen är, att när det gäller att skaffa en kunskap, som
undanröjer allt tvifvel, så sktdle det vara en kunskap om min själ;
först sedan kan jag komma till en fullt otvifvelaktig kunskap
om min kropp.
3) Sedan Cartesius sålunda funnit en, såsom han tyckte, fast
utgångspunkt, och därur dragit några korollarier, företog han sig
en öfverbliek öfver människosjälens förnimmelser = ideerna. Dessa
äro af två slag:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
