Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på en annan, detta på grund af deras enkelhet och
själfständig-het. Men en genomgående parallelism äger dock rum mellan hvad
som sker i en monad och hvad som sker i en annan. Detta beror
på den ursprungliga anordningen af hvarje monads väsen. Ty i
hvarje monads väsen är preformerad den monadens hela följande
historia, och därvid har Gud ställt så till, att alla monaders
utvecklingsserier passa in i hvarandra. Detta förhållande mellan
monaderna kallas af Leibniz harmonia prrestabilita. (Leibniz
söker tydliggöra förhållandet mellan monaderna medelst en bild:
Det är att fatta såsom när en skicklig urmakare gör flera ur, som
gå rätt och från början visa samma tid. Då komma de jämt att
visa samma tid, ehuru de ej inverka på hvarandra).
Förhållandet mellan monaderna:
2:o) In specie: Somliga monader träda till hvarandra i
närmare förhållande än andra, d. v. s. i det stora systemet af
monader finnas också mindre sj-stem. I ett sådant mindre system är
det alltid en monad, som percipierar klarast, är aktivast. Sätter
jag denna enda i motsats mot alla de andra monaderna i det här
ifrågavarande mindre systemet, så ser det ut, som om denna enda
skulle behärska de öfriga. Då kallas denna enda monaden själ
eller centralmonad och de öfriga monaderna i samma mindre
mo-nadsvstem denna själs kropp. Denna mängd af monader, som
tillsammans utgöra kroppsligheten, kallas materia secunda. Detta
gäller naturligtvis ock om den mänskliga kroppen och själen.
Själen inverkar ej på kroppen och kroppen ej på själen, men ändock
råder dem emellan en inbördes växelverkan — i dessa sina
påståenden hade cartesianerna rätt —; men de hade orätt i att påstå,
att Gud, såsom en dålig urmakare, skulle behöfva oupphörligen
passa in dem efter hvarandra, utan han har en gång för alla
bestämt deras förhållande. Leibniz har sålunda fått skillnaden
mellan ande och materia till en gradskillnad. Det ges ej två
hvarandra motsatta substanser, utan de äro af samma art, ehuru
denna art i det kroppsliga framträder så otydligt, att detta
synes motsatt det andliga. Allt är percipierande, ehuru ibland
omärkligt.
8) Hvad det praktiska hos Leibniz angår, så är det bristfälligt.
I läran om viljan är han determinist; viljan rättar sig sålunda
enligt honom efter den gifna insikten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
