Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
likväl själf försäkrar, att denna lag äger säker tillämpning endast
på fenomenvärlden, på ‘‘tingen för mig”.
“Das Ding an sich” är sålunda en motsägelse, och genom en
motsägelse hade Kant kommit till dess antagande.
2) En annan åtgärd, som Fichte vidtog, var att åstadkomma
en större enhet i sitt system, än Kant hade haft. Härvid är att
märka, att Fichte ej bryr sig om Kants estetiska spekulation, som
var nedlagd i hans “Kritik der Urtheilskraft”. Han intresserade
sig särskildt för den teoretiska och praktiska kritiken och knyter
ihop dem.
c. Läror.
I. Vetenskapsläran.
a) Han hade att söka:
1 :o) Den högsta enhet, till hvilken Kant hade kommit i afseende
på det teoretiska. — Denna låg utan tvifvel i subjektet själft, det
rena medvetandet. Kant hade kallat denna enhet: apperceptionens
ursprungliga syntetiska enhet = en enhet i själen, hos hvilken
kategorierna finnas såsom de närmaste formerna.
2:o) Den högsta enhet, till hvilken Kant hade kommit i afseende
på det praktiska. — Denna enhet var subjektet, jag’et, såsom
själf-ständigt eller själfverksamhet.
Medvetande och själfständighet eller absolut själfverksamhet
voro således de två spetsar af den kantska tankebyggnaden, som
Fichte sammanförde till en enda enhet: jag’et. Jag’et är den högsta
enheten. Han behöll från Kant jag’et, å ena sidan såsom
medvetet och å den andra såsom själfverksamt. Utan den sålunda vunna
enheten skidle han sedan härleda den teoretiska och praktiska
världen, ej blott såsom Kant, i anseende till dess form, utan äfven,
sedan “das Ding an sich” blifvit aflägsnadt, i anseende till dess
innehåll.
Sättet, på hvilket Fichte löser sin uppgift: Han ponerar jag’et
och söker därpå visa, att tanken successivt tvingar att ponera allt
annat inom den teoretiska och praktiska världen.
Låt sålunda jag’et vara poneradt! Därmed är gifvet: dels en
absolut själfverksamhet, dels också medvetenhet. Den absoluta
själf-verksamheten fattar Fichte under bilden af en i oändlighet
utgående riktning, rörelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
