Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skildring af krigshändelserna i Öster- och Västerbotten 1808—1809
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det senare till större delen var lika nybegynnare i
handtverket som själfva manskapet. Hvad nu vårt regementes
vargeringsbataljon beträffar, hade den mist något manskap
i elden vid de 2 eller 3 landstigningsförsöken, hvari den
deltagit. Till och med af befälet voro 2 officerare
dödskjutna, då vid vår otvifvelaktigt mera använda bataljon
ingen enda officerare stupat.
Det var klart, att på en tid, då uniformsvurmeriet
hörde till dagens ordning, skulle Hans Maj:t sträcka sin
nådiga omtanke äfven till vargeringens uniformisering, ty
däri trodde han hemligheten för soldaternas brukbarhet
ligga förvarad. Nu voro väl finansernas tillgångar så
inskränkta, att intet medel gafs att ordentligt bekläda och
utrusta vargeringsbataljonerna. Vargeringen, liksom
landtvärnet, måste därför nyttja egna kläder, hvilka ändå
lyckligtvis voro mestadels gjorda af grå valmar, ungefärligen af
enahanda snitt, så att de någorlunda egde den likhet, ögat
söker i krigarns klädsel. Och för att ytterligare
komplettera likheten, var noga föreskrifvet, att alla hattar
förseddes med den militära prydnaden: gul ullgarnsständare,
kompanimärke och ett slags hattkordong af hvitt band.
Hattarna jämte remtygen voro således allt, hvad som
egentligen skilde vargeringskarlen från bonden. Men om
man nitälskade för klädernas likhet med uniform, så var
man mindre nogräknad om karlens bevarande för köld och
oväder; kappor t. ex. bestodos blott för hvarannan man!
Nu öfverlämnade vi oss helt och hållet åt hvilans
behag. Vi sökte glömma de öfverståndna strapatserna,
det förflutnas motgångar, för att återsamla krafter till
framtida mödor. Allt gick ut på maklig ro. Inga vakter,
inga kommenderingar, intet fjäsk och korta order; man
hvilade och hvilade åter igen och kunde göra det så
mycket tryggare, som till och med befallning om
ammunitionens aflämnande ankom — ett ögonskenligt tecken, att
man inte mera ämnade slåss. En tragikomisk tilldragelse
timade i anledning häraf. I ett af kvarteren hade
kompaniets ammunition på aftonen blifvit hopsamlad, men
som det redan var för sent att afsända den till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
