Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Storfurstendömet Finlands historia till år 1807.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att 1) alla adeln och presterskapet tillhörande
frälsegods skulle komma med under beskattning, och de
öfriga skattskyldiga jordegendomarne reduceras med en
femtedel; 2) att hemmanens storlek skulle bestämmas
efter opartiske mäns värdering; och 3) att äfven de
till slottsbygnaden erforderliga tjenster och
materialier skulle uppskattas i penningar, samt afdragas från
den allmänna summan af utskylderna [1]. Vid dessa
förmåner, som blefvo utdelade endast för att vinna
folkets gunst, kunde omöjligt staten bestå: derföre
såg ock redan Carl Knutson sig nödsakad, att
upphäfva dem. Förmodligen häröfver uppkommo uppror,
som kunnat blifva farliga; men qväfdes i sin linda i
Åbo genom biskop Magnus’s klokhet [2]. I de stora
stridigheterna emellan nämnde konung och erkebiskop
Jöns Bengtson i Upsala, var större delen af invånarne
på den sednares sida, och år 1457 afföll nästan hela
provinsen till Danskarne; Wiborg, med omliggande
trakter, blef de Svenska konungarne längre trogen; först
en förfärlig brand i staden tvang Carls anhängare
att gifva sig. Visserligen hotade de i början, att
hellre underkasta sig Ryssarne; men sedan genom
hans fienders bemödanden nästan hela landet var bragt
till affall, och han sjelf icke i stånd att komma sitt
parti till hjelp, måste äfven detta följa det allmänna
exemplet. I dylika fall ankommer allt på
hufvudmännernas och anförarnes tänkesätt; ty folket följer
vanligen deras efterdöme. - Christian I underlät
ingenting, för att tillvinna sig Finnarnes kärlek: och
emedan han visste, hvilken stor inflytelse
presterskapet och dess öfverhufvud hade på folket och dess
tänkesätt, tilldelade han biskop Olof uti Åbo, som i
början hade varit en förklarad anhängare af Carl,
samt det Finska presterskapet ett serskildl skyddsbref,
utom de vidsträckta privilegier, dem han hade
beviljat rikets presterskap [3]. År 1463 var han sjelf i
Finland, och skipade rättvisa personligen: tillika hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
