Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Storfurstendömet Finlands historia till år 1807.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Stockholm. Den Unge konungen, hvilken ifrån de första
stunderna af sin offentliga lefnad gerna sjelf
undersökte allt, hade för afsigt att gå till Finland och
organisera forsvars-anstalterna i detta landskap; men
det Danska kriget afhöll honom. Riksråderna Nils
Bjelke och Nils Liljehök blefvo afsända, att
emottaga de Finska ständernas hyllning.
Finlands tillstånd var högst beklagansvärde en
hufvudorsak voro de stora förläningar, till hvilka
regeringen genom nöd var tvungen. Riksråderna
förklarade vid sin återkomst, att kronan hade föga eller
intet qvar, och att de många från henne afsöndrade
godsen utgjorde landets största tunga. Innehafvarne,
hvilka till största delen voro adelsmän, gjorde sig
småningom sådana begrepp om sina rättigheter, som
alldeles icke öfverensstämde med Svensk lag. De
tillvällade sig anspråk, hvilka hotade de Finska
bönderna med samma öde, hvarunder deras olycklige bröder
suckade i söder om Finska viken: den frihetens
anda som råder i de Svenska lagarne, samt denne
odödliga konungs stora och fasta själ, hafva de att
tacka att de undgingo denna lott. Adeln försökte
dagligen, att allt vidare utsträcka sin magt och sitt välde
öfver bönderna: adelsmännerna tuktade och piskade
på äkta Lifländskt vis sina underhafvande och
byfogdar, hvilka icke höllo hästar tillreds, när den nådige
junkern for omkring: de tilläto sig, när deras vilda
lust dref dem, all tygellös lättsinnighet mot värnlösa
och oskyldiga. Bland dessa bondplågare utmärkte sig
i synnerhet grefve Sten Lejonhufvud i Wiborg.
Hans vilda, egenmägtiga förfarande kände inga
gränsor; icke en gång konungens fogdar och tjenstemän
voro säkra för hans misshandlingar. Ännu mindre
skonade han sina egna bönder; han tryckte dem med
otillbörliga fordringar och utpressade mångahanda
pålagor. Oupphörligt anfördes klagomål emot honom
inför konungen; men denne åtnöjde sig — så mycket
önskade den ädle hjelten, att genom skonande
mildhet utplåna minnet af sin faders stränghet — med att
göra honom föreställningar, och erinrade honom att
lefva efter lag och rätt. Tillslog konungen någon
adelsman ett gods, så utsög denne bönderna ända tills
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
