Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Storfurstendömet Finlands historia till år 1807.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
därigenom Ryssarne tid, att sätta sig fast och förena
sina krafter. I Juli månad ryckte han åter ned åt
täten, men genom hans halfva mått och steg blef
ingenting uträttadt: straxt derefter intog han sin
gamla ställning; de fruktlösa marscherna uttröttade
soldaterna, deras mod blef försvagadt. Folket yttrade
högt sitt missnöje: "hvarföre få vi icke slåss?" ropade
soldaten: "hvarföre rycka vi hit och dit, utan att
träffa fienden?" Man talade om feghet och förräderi: de
uppbådade bönderna lemnade hoptals krigshären;
soldaterna följde deras exempel, ty deras närvaro
synes dem onödig. Hvarken denna sinnesstämning eller
hans officerares böner och föreställningar förmådde
fältherren till en större verksamhet, till raskare
företag, till mera afgörande steg. Ryssarne trängde
emellertid ända till Åbo. Nästan alla borgare, hofrättens
och universitetets ledamöter hade lemnat staden och
tagit med sig det redbaraste af deras egendom.
Arkivet, det akademiska bibliotheket [1], alla kyrkans
smycken och prydnader, till och med klockorna
(dessa sednare utgjorde en hufvuddel af bytet, men hade
från de flesta orter blifvit bragta i säkerhet), hade
man skaffat till Sverige. Vid sin ankomst funno
fienderna staden utan all besättning och de flesta husen
blottade på invånare; de misshandlade de personer,
hvilka qvarstadnat, slagtade den boskap som fanns,
och den lilla spanmål, hvilken här och der ännu var
for hand, kastade de i vattnet eller på gatorna. Då
de hörde några skott af förbiseglande Svenska
krigsskepp, befarade de en landstigning och vände tillbaka.
Det allmänna missnöjet öfver general Lybeckers
oförsvarlige förhållande hade ändtligen blifvit så stort,
att Rådet kallade honom till Stockholm och
öfverlemnade öfverbefälet åt general-major Armfelt; men
de till Finland bestämda trupperna qvarhöllos,
emedan Danskarne hotade med ett infall i Skåne. Den
Finska hären hade betydligen blifvit förminskad,
ifvern svalnade och det blef allt svårare, att ifrån det
så uttömda landet sammanbringa penningar och
lifsmedel. Armfelt tog en fördelaktig ställning vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
