Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Geografi och innevånare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bemärkelsen alldeles olika. T. ex. Rita, en art varg- eller
björnfälla, Riitta, tvist, och Riitta, en halmstapel.
2) E utsäges som ä och ä har ett bredare och
djupare ljud. Det Svenska e, t. ex. uti ren,
förvandlas till diphtong (rien). 3) H blir i slutet af en
stafvelse starkt aspireradt, likt Tyskarnes ch; t. ex. wahto,
skum, läses som wachto. 4) Bokstafven o uttalas som
det svenska å; det djupa svenska o, t. ex. i ordet
ovan, är för Finnarne alldeles fremmande. Då de
vilja uttala detta ljud, bilda de deraf en diphtong med
u, sålunda blir af nämnde ord ouwaan, samt af oren,
uorien. — Den grammatikaliska bygnaden har många
idiotismer; men är dock icke mycket svår, och alla
reglor äro ganska bestämda, samt upphäfvas icke af
undantag. Antalet af kasus upgår till 13 eller 14;
några grammatici antaga till och med 16. De
företräda præpositionernas ställe, hvilka i Finskan
egentligen äro postpositioner (stå efter sina nominer). Till
och med adverbierna kunna böjas. — Äfven
konjugationerna hafva mycken rikedom i former, samt
många egenheter, hvilka tillkomma ensamt den Finska
språkstammen. Dit hör framför allt verbernas böjning
med negations partikeln. Ett verbum är, t. ex. tulla,
komma; hvilket konjugeras, minä tulen,jag kommer,
sinä tulet, du kommer, hän tulee, han kommer, me
tulemme, vi komma, te tulette, J kommen, ne tulewat, de
komma, men då negationen ei, icke, tillägges,
öfvergår verbal-ändelsen till partikeln, hvilken böjes, och
verbet får lika ändelse i alla tre personerna, både af
singularis och pluralis. Sålunda erhålles af
föregående (icke: ei minä tulen, utan): en tule, jag kommer
icke, et tule, ei tule, emme tule, ette tule, eiwät
tule (du, han, vi, J, de komma icke). Härvid
märkes, att Finnarne, isynnerhet i förening med en
negation, oftast icke begagna pronomen med verbum. —
Någon skilnad på kön (genus) känner ej Finska
språket. — Det äger icke och kan ej uttala några
jambiska ord; accenten faller alltid starkt uttryckt på
hvarje udda stafvelse, t. ex. Táiwas, wáltakúnta, m. fl. [1]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
