Finland i 19de seklet. Framstäldt i ord och bild af finska skriftställare och konstnärer / 60 (1893) With: Leo Mechelin Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Folket af Z. Topelius - Folknäringar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

nedhugges trädet, klyfves, torkas och uppradas på våren i en rund, trattformig grop (tjärdal), som
botäckes med fuktig jord och sedan antändes i dalens periferi. Mycken påpasslighet fordras då
natt och dag, för att den i sitt inre glödande milan ej skall uppflamma i lågor. Efter fyra veckor
är dess kåda förvandlad till tjära, som nedrinner genom trattens öppning i därunder anbragta
tunnor och, allt efter virkets kådhalt och lyckad bränning, gifver 10, 20, 30 tunnor tjära eller
däröfver. Priserna vexla efter
utlandets noteringar och gifva
ofta en knapp daglön, men
intet för virket. Afven beck
tillverkas genom kokning af
tjäran. En stor del af
Österbottens skogar har stupat för
tjärdalarna.

Ill. F. Tilgmann kem. Tjärbrännare, af A. Gallén.

Till allt anlitas skogen.
Bondkvinnan kommer för att
tillverka badkvastar eller
nedskära löf till vinterföda åt
fåren och finner det ofta
bekvämast att nedhugga björken.
Efter henne komma man eller
barn, som afskala bark till
garfverierna eller näfver för
eget och andras behof. Virke
behöfves till allt och
asp-virke för tändsticksfabrikerna.
Skeppsvarfven uppsöka det
bästa. Och såsom hade skogen
ännu ej användning nog,
nedhuggas millioner unga björkar
för att vid midsommar pryda
hvarje gård i landsbygden,
medan ett oräknadt antal unga
granar faller för barnens glädje
på julaftonen.

Då komma äfven
naturmakterna för att begära sin
andel i skogen. Skadeinsekter,
jordråttor, harar, hackspettar
härja. När stormen eller
cyklo-nen framfar med sådan
våldsamhet, som den 28 Augusti 1890, faller skogen som för kartescher. Vanligare och mera
förhärjande äro de under alla torra somrar talrika skogseldarna, hvilkas rök då, i förening med röken
från sveder och kyttländer, aromatiskt omtöcknar hela landskap. Vanvårdade sveder ha sin andel
i dessa förödelser, men oftare händer, att vallhjonet eller en vägfarande uppgör eld för att värma
sig eller koka potäter och kvarlemnar glöd i askan. En vindfläkt kommer, en gnista uppflammar
och antänder mossa i närheten. Lågan slingrar sig ormlik uppför höj dsluttningen, finner näring
i ljungen, uppnår trädens rötter och fattar i granens yfviga skägg. Nu hvirflar hon uppåt och
kastar sig i skyar af gnistor från träd till träd. Milslånga sträckor äro snart ett eldhaf; lador.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>