Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Politisk öfversigt af L. Mechelin - Regeringsperioderna efter 1809 - Alexander II:s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lians finska folk betraktade honom såsom sin vän och välgörare, det skönjdes i den festliga glädje,
livarmed de kejserliga gästerna lielsades vid alla tillfällen under detta besök. Själf uttalade
Kejsaren i det trontal, som af generalguvernören upplästes vid öppnandet af landtdagen i januari
1877, sin erkänsla för emottagandet i Finlands hufvudstad och sin tillfredsställelse öfver de framsteg
han vid utställningen bevittnat.
De ärenden, som förelädes ständerna år 1877, voro så talrika och betydande, att de icke kunde
inom vanlig tid slutbehandlas. Efter ett afbrott för sommaren fortsattes landtdagen på hösten och
afslutades i januari 1878. Den vigtigaste af regeringens propositioner var den angående införande
af allmän värnepligt. Regeringens förslag var uppgjordt enligt förebilden af den någon tid förut
i kejsardömet utfärdade värnepligtslagen. Ständernas utskott föreslog en omarbetning i vissa delar,
hufvudsakligen för att ur synpunkten af medborgarnes jämlikhet inför lagen aflägsna det
missförhållande, att värnepligtens verkliga fullgörande skulle drabba blott den minoritet, som på grund
af lottningen inkallades till aktiv tjenst, medan flertalet värnepligtige endast blefve inskrifne i
reservens rullor, utan någon öfningsskyldighet i fredstid. Detta ändrades sålunda, att reservisterna
skulle tre år å rad kallas till öfningsmöten, sammanlagdt 90 dagar. För att i själfva lagen gifva
uttryck åt den jämförelsevis begränsade uppgift, som, i motsvarighet till naturen af landets
politiska ställning, borde tillhöra den finska, på värnepligt grundade armén, tillädes följande stadgande:
»Finlands krigsmakt har till ändamål att värna tronen och fäderneslandet, samt därigenom äfven
bidraga till kejsardömets försvar.»
Debatten inom stånden angående denna fråga fortgick i flera dagars tid och hade, såväl i
försvaret för värnepligtsidén, som i angreppen mot densamma, en alltigenom upphöjd karaktär. I
hufvudsaklig öfverensstämmelse med utskottets förslag blef värnepligtslagen af samtliga stånd
antagen med ungefär 2/3 af de afgifna rösterna.
I hela denna angelägenhet visade det sig, att Alexander II hyste förtroende till Finlands
folk. Ryske krigsministern Miljutin hade af styrkt propositionens framställande, under tydligen
uttalad misstänksamhet mot det politiska tänkesättet i Finland. Men Kejsaren följde ej häri hans
råd. Och då det utreddes, att de af ständerna vidtagna ganska väsentliga ändringarna i
lagförslaget afsågo att bättre lämpa den nya institutionen till Finlands förhållanden, vägrade Alexander
ej att stadfästa lagen, sådan den af ständerna antagits. Han biföll jämväl till ständernas
hemställan att, i anledning af värnepligtens införande, invånarnes skyldighet att prestera kvarter åt
militären i fredstid blefve begränsad till de fall, då trupper äro stadda på genomtåg eller tillfälliga
kommenderingar.
Meningsbrytningen i värnepligtsfrågan var oberoende af den partigruppering, som i öfrigt vid
denna landtdag framträdde, hufvudsakligen vid behandlingen af åtskilliga petitionsförslag
beträffande finska språkets ställning såväl i lagskipningen och förvaltningen som i undervisningsväsendet.
Striderna voro stundom rätt skarpa. Men det saknades icke representanter för ett moderat och
objektivt bedömande af behofven. Och sålunda ernåddes pluralitet för framställningar till
regeringen, hvilka haft ett betydande inflytande på skolväsendets organisation i de följande tiderna.
Ett framstående rum bland regeringens propositioner intog den angående guldmyntfotens
införande, hvarom närmare i kap. IV. Af öfriga minnesvärda drag från detta ständermöte bör
budgetfrågornas behandling här ej förbigås. Den i landtdagsordningen, § 36, uttalade
konstitutionela grundsatsen, att beviljandet af nya medel till fyllande af statens behof förutsätter, att
statsverkets ordinarie tillgångar härtill icke förslå, framstod till sin praktiska betydelse, sedan de
ordinarie statsinkomsterna begynt stiga i större progression än de ordinarie utgifterna. Statsutskottet
uppgjorde nu en budgetkalkyl för den kommande finansperioden för att utreda, huru stora
bevillningsanslag för särskilda ändamål verkligen vore af nöden. Detta förfarande, hvarigenom
statsregleringen blifvit mera planmessig, än förr, och extraordinarie beskattningen tillbörligen begränsad,
har iakttagits vid alla de följande landtdagarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
