Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Den Vetenskapliga Litteraturen - A. Historien. Af År. G. Schybergson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Porthan till väsentlig del från en samling af Åbo domkyrkas egohandlingar, som blifvit benämnd
»Åbo domkyrkas svartbok». Erinras må, att biskoparnes verksamhet i Finland under medeltiden
och äfven senare var af den omfattande betydelse, att en skildring af densamma ej är begränsad
till kyrkohistoriens område, utan lemnar upplysning om de flesta sidor af samhällslifvet.
Under Porthans ledning egnade sig Erik Lencqvist, Kristfried Ganander m. fl. åt historiska
forskningar, men den främste af hans lärjungar var Jakob Tengström (1755—1832), som
studerade vid Åbo universitet, blef teologieprofessor 1790, biskop i Åbo stift 1803 samt 1817 Finlands
erkebiskop (se pl. s. 86). Han egnade sig tidigt med förkärlek åt historiska studier, hvilka
hufvudsakligen rörde sig kring den finska kyrkans och det finska undervisningsväsendets historia
under medlet af sjuttonde seklet. Hans Minne öfver Johannes Elai Terserus (1795) är utmärkt
ej mindre genom undersökningens grundlighet, än genom den anslående framställningen, ur hvilken
förf:s intresse för sin hjälte, den snillrike, men stridslystne biskopen i Åbo, senare i Linköping,
Johannes Terserus, framlyser. Mindre framstående från litterär synpunkt är hans biografi öfver
en af Terserus företrädare på Åbo biskopsstol, som
utkom i en cykel latinska afhandlingar 1796 —1813
med titeln Vita et merita Isaaci Rothovii, men äfven
detta verk är rikt på upplysningar om Finlands kyrka
och undervisningsverk under Sveriges storhetstid.
Genom mångfaldiga värf drogs Tengström senare bort
från de historiska forskningarna, men hans kärlek till
den inhemska historien gaf sig dock fortfarande till
känna genom publikationer af historiskt värde.
Då Finland genom kriget 1808—09 skildes från
Sverige, hade således grundvalen blifvit lagd, på
hvilken den finska historiska litteraturen skulle
byggas. Allmänhetens intresse hade blifvit väckt, och
till och med hade den tyska historieskrifvaren Fredrik
Riihs genom sitt i Leipzig 1809 utgifna arbete
»Finnland und seine Bewohner» sökt göra resultaten af de
finska forskarenas arbeten kända i Europa. Men kriget
och den förändring i Finlands politiska ställning det
medförde verkade här, liksom på många andra områden,
hämmande. Den porthanska periodens lifaktighet
efterföljdes af märkbar afmattning, och under ett
decennium framträdde icke något betydande historiskt arbete.
Först på 1820-talet begynte nya, friskare fläktar blåsa. Från universitetet i Abo utgick
maningsropet att arbeta på grundläggandet af en själfständig fosterländsk bildning. Fosterlandets
forntid och historiska minnen måste själffallet blifva en hufvudkälla, ur hvilken denna rörelse
hemtade sin näring, och nästan alla, som anslöto sig till densamma, hade därför blickarna riktade
på det förgångna, äfven om de icke voro historiker i egentlig mening. En sådan nationel riktning
har, där den gjort sig gällande inom historieskrifningen, ofta ledt till ensidigt uppskattande af
det ursprungligt inhemska, med förbiseende af utifrån komna bildningselements betydelse. Den
finska historieskrifningen imdgick dock tills vidare denna stötesten, ty ännu beherskades hon af
Porthans ande, och de yngre forskare, som framträdde, anslöto sig med pietet till hans objektiva
uppfattningssätt.
Såsom en af denna tids grundligaste forskare bör nämnas F. W. Pipping (1783—1868),
som länge var universitetsbibliotekarie och därvid gjorde sig förtrogen med Finlands litterära
häfder. Särskildt egnade han sig åt att samla och förteckna den finskspråkiga litteraturens äldre,
Porthans staty i Äbo.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
