Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Den Vetenskapliga Litteraturen - G. De Medicinska Vetenskaperna. Af M. W. af Schultén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
G. DE MEDICINSKA VETENSKAPERNA.
Vid det 19:de seklets inträde och under dess första decennier var den medicinska litteraturens
utveckling i vårt land uteslutande förknippad med högskolan. De praktiserande läkarnes antal
var ringa, och en vetenskaplig produktion kunde icke af dém förväntas. Men äfven vid högskolan
voro de medicinska lärarne mycket fåtaliga: två professorer, en extra ordinarie professor, två
adjunkter, hvaraf den ena var botanist. 1811 ökades de ordinarie professionernas antal till tre,
adjunkternas till fyra. Till det ringa antalet krafter kom ytterligare, att de nödiga hjälpmedlen
för medicinsk forskning nästan alldeles saknades. Väl fans en anatomisk inrättning, men den
första för undervisningen afsedda klinik öppnades först 1832, efter universitetets flyttning till
Helsingfors.
Icke desto mindre var det ingalunda brist på vetenskapligt nit och intresse hos de män, som
förmedlade öfvergången från det förra seklet till det närvarande. Främst bland dem bör nämnas
Gabriel Erik Haartman (1757—1815, professor i medicin sedan 1789, adlad von Haartman),
en klar och fördomsfri ande, som ifrade mot teoretiska spekulationer och alla dessa konstlade
system, som bidragit att hämma medicinens framsteg. Själf väl förberedd, äfven inom den vid
denna tid ännu ringaktade kirurgin, ville han vädja till erfarenheten och den nyktra iakttagelsen
af de sjuka. Så mycket var han dock barn af sin tid, att han i en af sina anmärkningsvärdaste
skrifter, om den »konglutinerande inflammationen», som innefattar sårläkningen, icke kunde
underlåta att själf framlägga en serie hypoteser. Ett annat arbete, »om sår», grundar sig på egna
iakttagelser; han beskrifver här sina försök att behandla sår med borax, hvars gynnsamma verkan,
särdeles på orena sår, icke undfallit hans skarpa öga. Då Haartman sökte orsaken till borax’ verkan
på sår just i dess förruttnelsehindrande egenskap, hvilken han genom egna försök att försätta
blod och kött med detta ämne bevisade, kan hans arbete betraktas såsom en förelöpare till
nutidens antiseptiska system, hvilket gjort en så stor omhvälfning inom kirurgin. Äfven hans öfriga
skrifter beröra mestadels praktiska rön och iakttagelser.
Haartmans medbröder, anatomen Gabriel Bonsdorff och kirurgen, e. o. professorn Josef
Pipping (adlad Pippingsköld), voro framstående lärare, men utvecklade ingen synnerlig vetenskaplig
produktivitet. Pipping, som 1811 blef den första ordinarie professorn i kirurgi och obstetrik samt
var en skicklig praktiker, utgaf endast några smärre praktiska afhandlingar, bl. a. om »hank»,
som denna tid rikligt begagnades vid alla möjliga åkommor.
Under vårt sekels första decennier hade det åskådningssätt, enligt hvilket medicinen, liksom
hvarje annan gren af naturvetenskapen, bör grundas på iakttagelse, och för hvilket Haartman
var en värdig tolk, ingalunda vunnit allmänt erkännande. Tvärtom hade naturfilosofernas anspråk
att genom spekulation utreda sjukdomens väsende och konstruera medicinens system framträdt med
förnyad styrka. Denna riktning erhöll i svensken Israel Hvasser (1790—1868), som år 1817,
kort efter Haartmans afgång, tillträdde den medicinska lärostolen, en snillrik representant vid vår
högskola. Hans dunkla, men med synnerlig värme utvecklade doktriner, hvilka utgå från satsen
»sjukdom är själf förstöring», torde icke ha vunnit mycken anklang hos ungdomen, liksom ock de
disputationer i praktiskt medicinska ämnen han utgaf nog mycket förråda teoretikern; men
därigenom, att han förstod att hos sina lärjungar ingjuta vördnad för och kärlek till läkarens höga
kall, blef dock hans inflytande betydelsefullt och djupgående. Om Hvassers intresse för
läkarekonstens fortkomst i vårt land vittnar äfven det af honom 1820 bildade medicinska sällskap,
som blef en föregångare till det 1835 stiftade Finska Läkaresällskapet.
Redan 1829 utbytte Hvasser sin lärareplats vid den finska högskolan mot en dvlik vid
Upsala universitet. Den lärjunge, som bäst förstått honom och hvars vetenskapliga riktning i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
