Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Den Vetenskapliga Litteraturen - G. De Medicinska Vetenskaperna. Af M. W. af Schultén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
viss man bildar en efterklang till mästarens: Immanuel Ilmoni (1797—1856), intog 1832 hans
lärostol.
Emellertid hade högskolans flyttning till Helsingfors egt rum 1828. Den medicinska
fakultetens lärarekrafter och arbetssätt undergingo till en början föga förändring. Betydelsefullt var
dock inrättandet af det kliniska institutet, hvarigenom de praktiskt medicinska vetenskaperna
ändtligen erhöllo det för undervisningen nödiga sjukmaterialet.
Ehuru Ilmonis idealistiska håg egentligen var föga anlagd för vetenskaplig forskning i modern
mening, tillkommer honom dock förtjensten att hafva gjort början med publikation af kliniska
iakttagelser, hvaraf flere serier efter hand ingingo i Läkaresällskapets handlingar, äfvensom att i
ett mera omfattande arbete: Bidrag till Nordens sjukdomshistoria, hafva sammanbragt ett värdefullt
material, om än framställningen är rik på hypotetiska åskådningar.
De män, som kort före samt efter universitetets flyttning till Helsingfors företrädde kirurgin
och barnförlossningskonsten, Johan Aoapetus Törngren (1772—1879), Carl Daniel v. Haartman
och Lars Henrik Törnroth (1796—1864), arbetade hufvudsakligen i praktisk anda och riktning,
v. Haartman var isynnerhet en liffull personlighet, hvilken genom långvariga studier i utlandet,
särdeles i England, hemtat väckelser från de stora kulturländerna; han utgaf flere afhandlingar,
dels af obstetriskt, dels af kirurgiskt innehåll. Hans initiativ till bildandet
af det Finska Läkaresällskapet har tidigare framhållits, s. 215. Törnroth,
som åren 1838—57 innehade den kirurgisk-obstetriska lärostolen,
offentliggjorde sina kliniska iakttagelser, berörande bland annat den operativa
behandlingen af fria bråck, därvid han följde fransmannen Gerdy’s
invagi-nationsmetod.
Om än sålunda ett otvifvelaktigt framåtskridande egde rum på vårt
medicinskt vetenskapliga område, kan dock förmärkas, att man på
1830-och delvis på 1840-talet ännu icke hade nog känning af den rastlösa
utveckling medicinen med dess många förgreningar genomgick i Europas
ledande länder. Men efter hand framträder en förändring i detta afseende.
Flere yngre förmågor hade vid de stora kulturhärdarna fullbordat sina
studier. De kommo tillbaka med nya idéer, läror, sträfvanden och gåfvo uttryck däråt i sin
vetenskapliga produktion. Erik Alexander Ingman (1810—1858) delgaf resultaten af sina
utländska iakttagelser och sökte i uppsatsen Ovatko taudit itsenäisiä eläväisiä olentoja (Aro
sjukdomarna själfständiga organiska väsenden) skjuta bresch i det delvis föråldrade åskådningssätt
Ilmoni hyllade; han författade bl. a. en förtjenstfull af handling om urinförgiftning under
hafvande-skapet. Den liflige, sangviniske Knut Felix v. Willebrand, hvilken efter Ilmoni 1856 erhöll den
medicinska lärostolen, hemtade från sina talrika resor ett stort intresse för nya läkemedel och deras
användningssätt, hvarom hans arbeten om verkan af tartarus emeticus i syfilis, om verkan af secale
cornutum, om jod mot tyfus och frossa m. fl., bära vittne. Den högt begåfvade Joakim Wilhelm
Pipping (1818—1858) egnade sig mest åt obstetriken samt skref om de olika metoderna att
framkalla förtidig börd och om nafvelbråck. Evert Julius Bonsdorff (f. 1810), som 1845 öfvertog
professionen i anatomi och fysiologi efter den i sin vetenskap föga produktive Nils Abraham
Ursin, gaf genom sina redan ofvan s. 252 nämnda undersökningar i djuranatomin uppslag till
forskning på ett för vår högskola nytt område: det komparativt anatomiska. Senare egnade han
sig med en polyhistors mångsidighet åt författarskap på fysiologins, terapeutikens, balneologins,
rättsmedicinens, entomologins m. fl. områden.
På 1840-talet och under de två följande decennierna offentliggjorde Frans Johan Babbe
(1801 —1879), en följd af arbeten af medicinskt-statistiskt och historiskt intresse.
Under denna period af lifaktig förbindelse med den medicinska vetenskapen i utlandet
framträdde en egendomlig personlighet, hvilken till och med vågade gå nya, obanade vägar: Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
