Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Den Sköna Litteraturen - A. Finlands Svenska Litteratur. Af C. G. Estlander - Åbotiden till 1827
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
\botiden till 1827. Under första tredjedelen af vårt århundrade var Abo landets litterära
centrum, och Frans Michael Franzén (1772—1847) var det ojämförligt mest berömda
skaldenamnet den tiden. I hela Svea rike fans vid århundradets början bland det yngre slägtet
ingen, som bättre förtjenade detta namn, än den unge professorn i historia och moral vid Abo
universitet, Selma-sångernas skald och Creutz’ prisbelönte minnessångare. Af Franzéns hela
diktning hör obestridligen den bästa delen till den period af hans lefnad, som förflöt i hemlandet.
Första bandet af hans skaldestycken, som han utgaf i Abo 1810, året innan han
öfverflyttade-till Sverige, innehåller flertalet af hans sångmös oförgängligaste alster, dem han sålunda vid
afskedet lemnade, liksom den evärdelige Kaleva-sångarn sitt strängaspel, till en glädje åt hemlandet
och för att där återväcka, när tiden var inne, en sång af ändå högre klang och fägring.
I detta band finner man alla hans oskuldsfulla barndomsbilder, hans Selma-sånger och
sällskapsvisor, hans lappländska idyll, Den gamle knekten» och så många andra ljufliga alster, dem
naturen och menniskolifvet väckt till lif i hans blida ande. Såsom någonting nytt framträdde i
balladen om den gamle karolinen fosterlandskänslan i form af minnen från forna strider, yppad
hos en namnlös krigare och förknippad med känslan för hemlandsnaturen. Och om än liknande
ingifvelser senare klingat i manligare toner och framträdt i sannare skepnader, bör ej förbises, att
Franzén äfven i uttryckssättet gifvit uppslaget härtill. Men också i tidens vanliga ämnen lyssnade
man hos Franzén med förtjusning till en ny, en ömmare, renare, själfullare känslas slag. Huru
sjöng man ej under dessa brydsamma tider hans »Sörj ej den gryende dagen förut till en vemodig
tröst vid det, som ej kunde hjälpas! I så varma, innerliga ord hade gustavianerna ej plägat prisa
måttlighetens dygd, och aldrig hade deras epikureism stält maningen att dricka champagnen, när
den pärlar som bäst, på den grund, att njutningen förlorar sin adel och ljufhet, sen anden förgått.
Tidigt hade Franzén lärt sig att i naturen skåda anden, redan vid sin moders hand leddes han
till att i grönskan, vattnet, skyn se blott »ett genomskinligt flor för ett gudomligt godt», och
samma godhet är för honom det enda verkliga i menniskolifvet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
