Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Den Sköna Litteraturen - A. Finlands Svenska Litteratur. Af C. G. Estlander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Denna milda dygdelära, för hvilken hans lyrik från början egt så inånga poetiska, väl icke
alltid mästerligt fulländade, men alltid flödande och välljudande uttryck, kom till tals i de
samspråk Carl och Emeli, presten och hans maka, förde en afton i Lappland». Hänförande skildringar
af den nordliga naturen, här och där kanske något fantastiska, omvexla med betraktelser öfver
menniskans lycka samt lifvets mål och rätta värde, och därunder framträder gestalten af en
kvinna, som är en af de älskvärdaste i den svenska vitterheten. Dikten är filosoferande och
sedeskildringarna för långa, men allt detta hindrar icke, att Emelis karaktersbild utvecklar sig på ett
lefvande sätt. Hon påminner i mycket och mångt om fru Lenngrens kvinnoideal: samma käckhet i
maneren, samma kvicka svar och odlade vett, samma sunda, mera husliga och praktiska, än svärmiska
håg, men med ett tillskott af
djupsinnighet, af oändlig hängifvenhet
mot den älskade, som ger
hennes karakter ett djupare värde.
Franzén säger själf, att bilden är
tecknad efter hans maka. För
Franzén utgjorde kvinnan öfver
liufvud det högsta inbegreppet af
mensklig godhet, ömhet och
behag, och med detta inbegrepp stod
hans egen sångmö i närmaste
för-vantskap.
Innan diktsamlingen utkom,
lät han på de sista bladen trycka
ett stycke, »Den inre föreningen»,
som han diktat med tanken på sin
bortflyttning.
Att han sålunda öfvergaf
hemlandet, vid dess skilsmässa från
Sverige, berodde väl närmast på
hans karakters medgörlighet
gentemot vännerna i Stockholm, också
gentemot hans maka, men
tvifvels-utan i grunden på hoppet att i
Sverige kunna bättre bevara och
förkofra sina andliga egodelar.
Det är dock blott i lekamlig måtto
han vill skiljas från sitt land.
Öfver den söndring maktspråk
åstadkommer mellan folken och Frans Michael Franzén,
öfver de gränser, som bevakas
af ropande vakter, ser han en andevärld, där de åtskilda kunna lefva förenade, doldes de äfven
bakom murar och svärd. En betydande länk i denna andliga förening utgjorde hans egna
skaldeverk, äfven om hans sångmö, efter öfverflyttningen, mer och mer förlorade sin konstnärliga frihet.
Dels röjer hon för mycken inverkan af filosofin och moralen, dels fördes hon bort från sitt rätta
skaplynne, då Franzén beträdde den berättande och dramatiska diktningens fält. Icke desto mindre
emottogos de följande banden af hans skaldestycken allmänt i hemlandet som kärkomna budskap
från den saknade, och när sången åter började höja sig hos oss, egnades honom af de unge den
mest hängifna beundran.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
