Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Den Sköna Litteraturen - A. Finlands Svenska Litteratur. Af C. G. Estlander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
krigets skådeplats, skildrar lian de betydelsefullaste momenten i vår historia till och med Gustaf
IILs revolution 1772, krigen i Polen och mot Danmark, stormansväldet, hexeriprocesserna,
reduktionen, hungersåren, Carl XII:s hjältebragder, stora ofredens fasor, återuppblomstringen, frihetstidens
partistrider, vetenskapen med Linné, fritänkeriet och vidskepelsen samt den vaknande religiositeten.
Innehållet behandlar han episodiskt, i kortare, mer eller mindre fristående scener, som tillsammans
bilda en berättelse, ocli af sådana anslår han tre åt hvarje tidskifte. I kraft af djuptgående
källstudier tillägger han drag, som ge åt berättelsen en utomordentlig åskådlighet; lifligheten kommer
från lians alltid själfulla uppfattning. Han stannar icke vid naturens, lefnadens, händelsernas yttre
utseende; det är de ledande tankarna i tiden, liksom de herskande känslorna hos personerna, som
äro bestämmande. Redan diktionens lediga behag och rikedom på träffande, än djupsinniga, än
lekande och kvicka uttryck, vare sig det gäller att skildra lokalen, karakterisera tiden eller förtälja
händelser, gör läsningen till en njutning, men värdet beror väsentligen på lians förmåga att
lefvandegöra tidens tankar i och genom fritt uppfunna gestalter, sida vid sida med historiska
personligheter, utan att de förra, om ej med ett eller annat undantag, få tycke af personifikationer,
och utan att de senare lida af den historiska verklighetens styfhet eller torrhet. Afräknas någon
romantisk äfventyrlighet i början, en viss sentimental folkkärhet på slutet och öfvertron, som i
och med konungens förtrollade ring genomgår berättelserna, kan det sägas, att sällan dikt och
historisk verklighet blifvit så lyckligt förknippade, som i detta stora novellverks fem cykler.
Sambandet mellan episoderna åstadkommes genom de tvenne slägterna Bertelsköld och Larsson,
hvilkas öden följas genom hela tidrymden, förutom ett antal mindre familjer, af hvilka medlemmar
nu och då dyka upp i berättelsens ström, och af detta biografiska intresse förstår författarn att
begagna sig med fin konstnärlig takt. Den förra af de båda från samma bondgård i Österbotten
utgångna slägterna stiger mot höjden, tack vare sitt ursprung från ett kärleksförhållande mellan
Gustaf Adolf och den i Stockholm uppfostrade finska bondedottern; lyckligare, än grefvarne af
Wasaborg med liknande ursprung, skänker den åt Sverige i fem generationer framstående krigare,
jorddrottar, statsmän och diplomater. Den andra slägten håller sig i dälderna, dels som bönder
å stamgården, tills den nästan utrotas under stora ofreden, dels som en rik borgarslägt i Wasa;
de framstiga ur skuggan vid reduktionen, när stormansväldet störtas, och under frihetstiden, då
kungamakten är blott ett sken. Genom att åskådliggöra, i form af verksamma slägttraditioner,
denna fortgående kamp mellan kungaväldet, aristokratin och folkväldet får berättelsen ett inre
sammanhang och en djupare halt, som betryggar dess värde för framtiden och gör den till en
läsning af nationel betydelse. Som en yttre omfattning har Topelius, enligt gammal god
novell-diktarsed, anbragt mellan berättelserna de täckaste små familjebilder i fältskärns vindskammare,
där åhörarkretsen anställer sina betraktelser öfver dikten. För de intressanta vinkar man här
erhåller om diktarns åsigter om och afsigter med sin berättelse, glömmer man fråga, om fältskären
verkligen kunde ega förutsättningar för en så pass djup uppfattning af historien, för en så lätt
dialogform eller så lyckliga imitationer af tidens brefstyl.
Mellan cyklerna af »Fältskärns berättelser» och ännu långt efter det han dragit sig bort från
Helsingfors tidning, fägnade han den tidningsläsande allmänheten med kortare noveller, hvilka
han sedan (1880 —1881) utgaf samlade i »Yinterqvallar», där äfven »Hertiginnan af Finland»
ingick. Det var lyckliga historiska uppslag, såsom »Yernas rosor» och »Konungens handske»,
båda från Gustaf III:s finska krig, eller skildringar från det förnämare lierrskapslifvet på landet,
såsom »Gröna kammarn på Linnais gård» och »Tant Mirabeau», från studentlifvet, såsom
»Vincent vågbrytaren», från småstadslifvet, såsom Guldspöket» och »Fröken Drifva», från allmogelifvet,
såsom »Brita Skrifvars ocli »Pastorsvalet i Aulango . Många fängslande naturskildringar,
känslofulla eller lekande kulturbilder, lifliga karaktersbilder, mest af kvinliga eller ungdomliga naturer,
möta äfven här, men så snart handlingen börjar utveckla sig, löper den ut i en öfverspänd,
äfven-tyrlig romantik, liksom drifven af föreställningen att en berättelse ej intresserar, med mindre ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
