Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Den Sköna Litteraturen - A. Finlands Svenska Litteratur. Af C. G. Estlander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
öfvematurligt, sällsamt eller åtminstone utländskt element tillkommer. Diktarns stora receptivitet
gentemot tidens ledande författare, Bulwer, Dickens, Alexandre Dumas, som förklarar novellernas
olikartade ton och färg, kan ock liafva verkat på kompositionen, och ju mera på sextiotalet de
etiska spörjsmålen taga författaren i besittning, desto mera blir motiveringen overklig, gestalterna
fantomlika. Detta röjer sig mest i de båda sista novellerna, »Pastorsvalet i Aulango» och
»Ungdomsdrömmar», men särdeles i den historiska romanen Planeternas skyddslingar» i tre voll., våren
1886, som tillsvidare utgör afslutningen på denna så fruktrika novellistik. Ilan har egnat denna
roman åt drottning Kristinas regeringstid, som var en lucka i Fältskärns berättelser, där denna
nu tar plats som en vinterfrukt bland alstren af hans snilles högsommar.
Ur denna novellistik framgick äfven Topelii dramatiska diktning på en tid, då alla våra
framstående skriftställare arbetade på att skapa ett inhemskt drama. Novellen »Gamla baron på
Rautakylä omarbetades till skådespelet »Efter femtio år» och uppfördes våren 1851, ur första
cykeln af Fältskärns berättelser samlades scenerna till sorgespelet »Regina von Emmeritz», som
uppfördes två år senare och med sina stora historiska minnen och sina högstämda konflikter
för-blifvit det främsta stycket på vår repertoar, och för ett sällskapsspel till förmån för studenternes
byggnadsfond diktade han 1858 »Ett skärgårdsäfventyr , en täck vådevill från adertonde
århundradets hoflif, lokaliserad i Helsingfors. Ett liknande ämne, tillhörande området för »Fältskärns
berättelser», ehuru med tillägg af det något för allvarsamma motivet af ett statsstreck, hade han
tidigare (1852) förvandlat till text för vår första inhemska opera, »Kung Carls jagt», och då Nya
teatern i Helsingfors skulle invigas 1860, diktade han sagospelet »Prinsessan af Cypern», däri han
gjorde det visserligen omöjliga försöket att i de graciösaste redondilier försmälta till ett den
grekiska och den finska diktens olika väsen. Slutligen har han af den gripande novellen »Brita
Skrifvars > gjort en realistisk karaktersbild för scenen, hvilken måhända därför är det mest
dramatiska af hans stycken, att den icke kräfver någon längre utveckling. En genomförd
karakters-utveckling och en strängare motivering, såsom dramat fordrar, låg väl icke i hans episodiska,
målande skaplynne.
Jämte kvinnan har barnet varit det omhuldade föremålet för Topelii diktning. I anslutning
till H. C. Andersen, kanske icke så djupsinnig, men med mindre koketteri och mera barnasinne,
än denne, skref han »Sagor», hvaraf fyra häften utkommo omvexlande med »Ljungblommor».
Därefter var han en trägen medarbetare i barntidningarna »Eos», »Trollsländan», Nya
Troll-sländan», och sålunda uppstod en mängd efter barnens horizont stälda sagor, berättelser, betraktelser,
visor, lekar, dramatiskt hållna uppträden, dem han jämte de äldre sagorna begynte 1865 samla
under titeln »Läsning för barn», hvaraf sedan sju volymer utkommit och till stor del öfversatts
till danska och tyska. De äro hemtade ur folksagan, historien, alldagslifvet, men isynnerhet
uiden natursymbolik, som utgjort en så rik källådra i hans fantasi, liksom i hans språk, och besjälade
äro de af alla hans andes ömma, fromma, fosterländska, alltid ädla och upphöjda känslor. Erkänner
man Topelii grundsats, att för våra barn det bästa icke är godt nog, skall man ej heller
underskatta denna del af hans diktarverksamhet. Sin uppfostrande mission fullföljde han ytterligare
genom att koncentrera hela sin språktalang på två läseböcker för den första undervisningen,
»Naturens bok» (1856) och >Boken om vårt land» (1875).
Sedan han 1847 vunnit doktorsgrad med en afhandling om fornfinnarnes sätt att ingå äktenskap
och 1852 erhållit ett lektorat i Wasa gymnasium, men befriats från nödvändigheten att tillträda
detta och lemna hufvudstaden genom att 1854 utnämnas till extraordinarie professor i Finlands
historia, fick han ordinarie profession i samma ämne 1863 och fungerade 1875—1878 som
universitetets rektor. Ät vetenskaplig forskning har han icke egnat sig, men af hans vidsträckta kännedom
om fosterlandets natur, dess folk och historia är äfven texten till de illustrerade verken »Finland
framstäldt i teckningar» (1845 —1852) och »En resa i Finland» (1877) nämnvärda alster. Efter
det han 1878 afgått från universitetet, bosatte han sig i skärgården, där han alltid älskat att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
