Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Den Sköna Litteraturen - A. Finlands Svenska Litteratur. Af C. G. Estlander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
under somrarne sysselsätta sig med fiske. Pä det vackra Björkudden har han fortsatt sin
diktarverksamhet, men också lifligt deltagit i alla konstnärliga och humanitära sträfvanden:
konstnärsgillet, barnens majförening till småfåglarnes skydd, djurskyddsföreningen, den kristliga
ynglinga-föreningen. Ett föremål för sin nations vördnad och tacksamhet, åtnjuter han i hela norden en
aktning, som fått sitt uttryck bland annat i det stora pris Svenska akademin tilldelade honom vid
sin hundraårsfest 1886, efter att redan 1873 hafva tilldelat honom sitt kungliga pris.
Yid samma tid som Topelius begynte äfven Fredrik Berndtson (1820—1881) att tillvinna
sig allmänhetens uppmärksamhet. Han hade som ung Upsalastudent öfverflyttat till landet, och
sedan han 1842 inskrifvits vid vårt universitet, sökte han ärligt tillegna sig den här rådande
patriotismen. T två ungdomliga diktförsök hade han visat sig vara i besittning af ett språk, rikt
på blomster från poesins allmänning. Hans tredje poem däremot, »Den gamles minnen», är en
romantisk kärlekshistoria från finska skogsbygden, där runometern och Kyröfors allvarliga natur
delvis stäfjat yppigheten. En varaktigare inverkan erfor han af Runebergs skaldskap, hans diktion
blef renare och manligare, äfven hans lifsåskådning får något af Runebergs ljusa tro på det ädlas
och godas makt i menniskolifvet. I de redan nämnda kalendrarne »Necken» och »Lärkan» samt
i ett häfte Smärre dikter» (1846) utsände han en mängd lyriska stycken, däri de vanliga ämnena,
naturens vemodiga skönhet, lifvets längtan och hopp, äro behandlade, väl icke på något originelare
sätt, men smakfullt och väl afrundadt. Hans anseende som diktare bekräftas af uppdraget 1847
att författa promotionsverserna, där han i vackra stanzer besjunger den fosterländska odlingens
minnen. Något svärmeri fanns öfverliufvud icke i Berndtsons skaplynne, och han ger icke heller
ett djupare eller genuinare uttryck åt fosterlandskänslan (»Vårsång», »Nyårshelsning»). Äfven
kvinnan, som är ett långt betydelsefullare ämne i hans diktning, utgör icke, som hos Topelius,
föremål för en svärmisk känsla, det är hennes väsen han bringar sin hyllning* hennes öde och
samhällsställning han egnar sin sympati. I sina noveller återkommer han gärna till detta tema.
Berättelsen om Augusta , den ädla flickan, som hellre än att kasta bort sitt hjärta på en ovärdig,
söker att, trotsande förtalet, på egen hand bryta sig en bana som lärarinna, är därjämte ett vackert
uttryck åt den ofvannämnda optimismen. Denna novell och »En dags vexlingar (båda i kalendern
Necken) samt ett antal dylika i samlingen Noveller och teckningar» (1851) äro kanske det bästa
vi ega af sällskapsnovellen och på samma gång det mest betydande af Berndtsons kvarlåtenskap.
Karaktersteckningen är icke alltid så väl hållen och motiveringen på sina ställen otillfredsställande
— enligt tidens smak skall berättelsen alltid innehålla någonting ovanligt, äfventyrligt, sällsamt —
men hans konst är att lätt skizzera händelsen och mera låta ana utgången, än visa den, det är
humanitetens idé han förfäktar gentemot sällskapslifvets fördomar och lyten, sedeskildringen är
rik på träffande drag, den är gjord i ett friskt, godt lynne och utförd i ett lifligt, okonstladt och
kvickt språk, som hör till det sundaste och bästa vi ega i prosastyl. Denna sin lekande konst
öfverför han ej utan framgång äfven på landtlifvet (»Paavola-blomman»); däremot lyckas han
mindre väl i den historiska novellen (»Förrädaren»), där G. H. Melin är hans förebild.
Det fanns hos Berndtson en ådra af kvickhet och satir, som sökte sig fram i lyriska dikter,
sådana som den bevingade I mörkret», Krök rygg», »När jag blef adlad», »Iswoschiken», den
gaf sälta åt hans novellistik, men äfven i lustspelet, som vid midten af 40-talet begynte odlas i
hufvudstaden och i Åbo, där egna teaterbyggnader blefvo uppförda, sökte sig Berndtsons muntra
lynne ett spelrum. I den franska vådevillens form diktade han »Friaren från Äbo»,
»Enleverin-gen», Kamrer Tullboms sista äfventyr», Kungens porträtt», i hvilka stycken den komiska
handlingen är mindre rimlig, än rik på lustiga situationer och kupletter. Samtidigt bearbetade han för
de kringresande truppernas räkning stycken från franskan, tyskan och danskan eller införde dem
som följetong i Morgonbladet. Vid 50-talets ingång gaf den nu trettioårige författaren de bästa
löften att blifva en det sunda vettets diktare. Då inträffade i hans lefnad en vändning, hvars orsaker
ligga inom privatlifvet. Hvad man därom vet är, att han från och med år 1852 ingick i redaktionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
