Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Den Sköna Litteraturen - B. Finlands Finska Litteratur. Af E. Aspelin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
anstränger sig att bekämpa sin böjelse och lyckas äfven (läri, för att sedan, luttrad och vis af
erfarenheten, sätta sin högsta lycka i att ega sin hustrus och sina barns kärlek samt medborgares
aktning.
Om det tillägges, att Päivärinta vid omkring 30 års ålder blef klockare i en landsförsamling,
så öfverensstämmer berättelsen i allo med författarens biografi. Och inom den enkla ram, som
denna anger, rör sig mängden af folklifsteckningar, livilka han, uppmuntrad af bifallet såväl i eget
land, som i de skandinaviska länderna, till hvilkas språk hans berättelser delvis öfversatts, nu
under halftannat decennium årligen utsändt. De bästa hafva utkommit under det gemensamma
namnet Elämän havainnolta (Iakttagelser under lifvet) och utgöras för det mesta af så att säga
biografiska fragment och episoder om personer, hvilka författaren personligen känt. Emedan folkets
lif rör sig i tämligen enahanda former, äro grundmotiven föga varierande, men detaljernas
vex-ling, som stundom öppnar rum åt verkligen gripande scener samt genom sin sanning ypperliga
naturskildringar, framställningens osökta enkelhet och allvar, hvaremot en lika osökt humor då
och då bryter sig, göra, att läsaren för hvarje gång ånyo låter sig fängslas. Visserligen kan det
anmärkas, att författaren allt för ofta inväfver sina egna reflexioner i berättelsen, men då de på
sitt sätt lika troget karakterisera folket som berättelserna själfva, så tager man dem icke ogärna
med. Bland de vackraste sidorna af Päivärintas karakteristik af finska folket må särskildt
påpekas den höga plats han skänker kvinnan i hemmet och vid mannens sida. En finkänslig —
ja, underbart finkänsliga skildrar folkpoeten dessa kvinnor i deras naiva enkelhet — kärleksfull,
arbetsam och omtänksam hustru är för mannen vilkoret för lifvets lycka. Den man går det väl,
som älskar och ärar sin hustru; den går det illa, som missaktar hennes kärlek, hennes omdöme
och råd. Om olyckligtvis hustrun har dåliga böjelser, äro man och hem förlorade.
Sådan är denne folknovellist i sina bästa arbeten. När han i en del senare berättelser velat
gå utöfver sin egen erfarenhetskrets, har det ej skett ostraffadt. Läsaren varsnar det genast på
skildringens bredd utan motsvarande djup äfvensom på det sökta i karaktersteckningen. Af
Päivärintas större arbeten nämna vi därför endast Minä ja muut (Jag och andra), hvilken ej
heller utgör en enhetlig komposition, utan en följd af spridda händelser och kar akter sfigurer, hvilka
mött författaren i hans lif. Vissa drag synas antyda, att boken kommit till efter läsningen af
Dickens’ David Copperfield.
Emedan det knapt tillmätta utrymmet förbjuder oss att ingå på närmare karakteristik af
öfriga folknovellister, inskränka vi oss till följande allmänna anmärkningar. Deras stora antal —
det vore lätt att uppräkna ett tiotal sådana, hvilkas anspråk på uppmärksamhet ej är oberättigadt —
ådagalägger, att denna egendomliga litterära företeelse ej är något tillfälligt, utan fastmera att anse
som en genom den stigande kulturen förmedlad frigörelse af folkets andliga kraft. Äfven andra
omständigheter rättfärdiga denna uppfattning. Desse författare hafva nämligen under loppet af ett
och ett halft decennium, d. ä. så godt som samtidigt, uppstått, och nya uppstå fortfarande i de
mest olika delar af landet, utan att man kan hos dem uppvisa något annat gemensamt, än att
de alla sakna litterär bildning i egentlig mening; de fortfara alla att syssla med sitt enkla värf,
vare sig jordbrukarens eller kandtverkarens eller landthandlandens o. s. v., i det de endast om
kvällarna, efter dagens arbete, eller om söndagarna gripa till pennan. I hvilken grad denna novellistik
är förmögen af utveckling, är vanskligt att säga. Det förefaller väl, som vore endast de på rätt
spår, hvilka i likhet med Päivärinta teckna små bilder ur eget lif eller närmaste omgifning, men
det oaktadt måste medgifvas, att ett par af de mest begåfvade, såsom Kauppis-Heikki från Savolaks
(Tarinoita — Berättelser, Mäkijärviläiset — Mäkijärviboarna, Viija) och Alkio från södra
Österbotten (Teerelän ’perhe — Familjen på Teerelä, Eeva, Aikamme kuvia I—III — Tidsbilder, Mennyt
- Förlorad) med delvis god framgång försökt följa den moderna realistiska novellens föredöme.
Den senare försummar dock ej att välja motivet så, att berättelsen ger en nyttig lärdom. I hvarje
händelse utgöra denna halft naiva, halft konstnärliga folkpoesis alster genom språkets ursprungliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
