Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Den Sköna Litteraturen - B. Finlands Finska Litteratur. Af E. Aspelin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
friskhet en föryngringskälla för författarne från de högre klasserna, medan de å andra sidan alltid
skola förblifva värdefulla dokument för den, som önskar lära känna det finska folket.
Bland nyare novellister med konstnärliga anspråk tillkommer främsta rummet Juhani Aho
(Brofeldt, f. 1801), prestson från Savolaks. Genast med sina första, under förra hälften af
1880-talet utkomna noveller vann han allmänheten och kritiken för sig. Han presenterade sig i dem
som folklifsskildrare med fin observationsförmåga samt rikt, saftigt språk. J berättelserna Siihen
aikaan kuin isä lampun osti (Då far köpte lampan) och Rautatie (Järnvägen) tecknade han
med stor sanning och humor den störing moderna kulturföreteelser göra i ödemarksboarnas stilla
sinnen, medan han i Muudan markkinamies (En marknadskund) förtäljer ett brutet folkgenis
tragiska öde. Därefter begynte Aho hemta sina motiv ur den bildade medelklassens lif, till först
i Papin tytär (Prestens dotter), skildrande, huru en ung flickas ande förkrympes i ett glädjelöst
hem, i en välmenande, men trångsynt omgifning. Efter det han med denna novell inträdt bland
de moderna realisterna, följde några mindre betydande arbeten, i hvilka denna ståndpunkt än
starkare accentuerade sig (Hellmanin herra — Patron Hellman, Helsinkiin — Till Helsingfors).
Därpå företog Aho en studieresa till utlandet, hvarunder han särskildt gjorde sig förtrogen med
den nyare franska litteraturen, och utgaf sedan novellen Yksin (Ensam), en berättelse om hopplös
kärlek, samt två samlingar skizzer och stämningsbilder, kallade Lastuja (Spånor), för att genom
dem ytterligare dokumentera sig som den ojämförligt talangfullaste berättaren på finskt språk.
Oaktadt den psykologiska analysen var genomförd med konsekvens och känsla, blef dock den förra
boken på grund af för långt gången naturalism en stötesten för många, medan samlingarna af
prosadikter helsats med enigt och varmt bifall, och i själfva verket innehålla en del af det
vackraste, som skrifvits på finska. Man ser där, att författaren kunnat i de franske stilisternes
skola utbilda sina konstnärliga anlag utan att uppgifva något af sin ursprunglighet och utan att
hans poesi förlorat sin äkta finska karakter. Genom öfversättningar till svenska och norska har
Ahos namn blifvit kändt utom eget land, och den utländska kritiken har stält honom vid sidan
af de bästa bland nordens novellister.
Från samma landsdel som Aho härstammar äfven Juho Reijonen, numera prestman, hvilken
i två samlingar Kertoelmia (Berättelser) och en längre novell Vaihdokas (Bortbytingen) visat goda
berättareanlag. Bäst är han i små utkast och bilder, hvilka till motiven erinra om Päivärinta.
De gifva friskt och ofta humoristiskt tecknade typer och karakterer ur folklifvet med inströdda,
förträffligt utförda landskapsskizzer. Äfven Vilho Soini, bördig från Tavastland, har lyckats bäst
som folklifsskildrare (Kirjavia kuvia pälkkyjen historiasta — Brokiga bilder från stockarnas lif).
Af ännu yngre novellister kunna nämnas Teuvo Pakkala och Esko Wirtala, hvilka, båda hemma
från det nordliga Finland, skildra sina hemtrakters natur och folk: den förre med erkänd
framgång i Oulua soutamassa (Båtfärd till Uleåborg), den senare med etnografisk bismak i Se oli
sallittu (Det var så bestämdt) m. fl., samt Santeri (Ingman), hvilken väl uppvuxit i samma nejder,
men synes med begåfning och förkärlek egna sig åt att teckna student- och stads- eller
medel-ståndslif öfverhufvud (Hellaassa, Iltapuhteeksi — För kvällstunden); men deras utveckling är för
mycket i sin början för att påkalla närmare karakteristik. Om också ej alla dessa och andra
onämnda hålla allt hvad de lofva, tyckes dock säkert vara, att den finska novellistiken inträdt i
ett fruktbart skede.
I afseende å den finska vitterhetens efter 1860 allmänna karakter vilja vi som komplettering
till föregående framställning: tillägga följande. Såvidt en yttre inverkan är skönjbar, synes under
periodens förra hälft, ja, ända till 1880-talet, inflytandet af Runebergs skaldekonst vara förherskande.
Detta visar sig förnämligast i sträfvan efter klarhet i uttrycket och en ideal hållning i det hela.
Endast de tidigare novellisterne och de dramatiske författarne hafva delvis gått i romantiska
gängor samt äfven mottagit större påverkan af Topelius. Emellertid gör sig denna litteraturs
folkliga och demokratiska ursprung från begynnelsen så starkt gällande, att redan i dess första
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
