Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - A. De bildande konsterna af J. J. Tikanen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men krigsåret 1808 föddes i Nystad Robert Wilhelm Ekman, som oskiljaktigt förknippat
sitt namn med minnet af den finska konstens uppkomst. Också han tycktes väl ärna gä den
utstakade vägen. Sin artistiska uppfostran fick han i Stockholm, reste, liksom tidigare Lauraeus,
med svenskt stipendium för många år till utlandet, steg från akademins agr6é till dess medlem,
fick titel af kunglig svensk hofmålare och syntes redan rotfäst i Sverige, då han bröt med
traditionerna och återflyttade till sitt fädernesland.
Här hade tiden icke stått stilla, om än till en början utsigterna knappast ljusnat för konsten.
Resignationens domning hade gifvit vika för känslan af att vårt lilla folk, trots sitt armod, var ett
helt för sig, hade något eget att taga vara på och en egen framtid att skapa. Det var samma
lyftning af det fosterländska medvetandet, samma stegring af folkets andliga kraft, som tog sig
uttryck i och närdes af en Runebergs, en Lönnrots, en Snellmans verk, hvilken äfven gaf upphofvet
åt den finska konsten.
Finska konstföreningen stiftades i Helsingfors år 184G. En sådan händelse hade knappast i
något annat land kunnat få en epokgörande betydelse.
Men den finska konstens historia är, kort sagdt,
berättelsen om denna händelses följder.
Ekman hade året förut hemkommit till Abo, där
han väsentligen medverkade till inrättandet af en liten
teckningsskola — oafsedt universitetets ritsal landets
enda konstanstalt. I Helsingfors var en hälft
dilette-rande autodidakt, Magnus von Wright, då för tiden
preparator vid universitetets zoologiska samlingar,
huf-vudstadens främsta konstnär, dess ende målare till
professionen var svensken Johan Erik Lindh (1793—
1865), som i all anspråkslöshet lifnärde sig med flitigt
konterfejande i landets förmögnare familjer och som
icke just stälde målet högre än att träffa likheten och
skänka ansigtet helsans fägring. Någon offentlig
konstsamling fanns icke, och de enskilda personer, hvilka
egde konstverk af något värde, voro mycket få. Detta
är nog för att gifva oss ett begrepp om landets
konstnärliga resurser. De ekonomiska tillgångar, hvarmed
konstföreningen började sin verksamhet, voro då i alla
fall obestridligt större, men i förhållande till
föreningens uppgift likväl högst obetydliga. Ty
konstföreningen skulle ensam, genom enskildes tidsuppoffring och med enskilda medel, uppbära de allmänna
konstintressen, hvilka i andra länder åligga staten, och hon skulle därtill ersätta bristen på köpare
och mecenater. Det gälde ej blott att genom inköp och utlottning bland aktieegarne »befordra
smaken för bildande konst samt uppmuntra till dess utöfning». En ritskola inrättades i
Helsingfors (1848), och tre år senare öfvertog föreningen den redan i Abo existerande; år 1849 lades
första grunden till en konstsamling; årliga utställningar föranstaltades; understöd och uppmuntran
gåfvos — de förra visserligen i knappaste mått, såsom omständigheterna det tilläto, den senare
däremot så mycket rikligare — åt dem, som vågade sig in på den knaggliga konstnärsbanan.
 |
| Ill. FT[Ferinadn Tilgmann] R. W. Ekman. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
