Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tlin ka weckovladet.
« Helsingfors,
Yorsöagen den 19 Ytprik
Nm 16.
1888.
Yrsnumerationspris :
J Helsingfors å Missionsbokhattdeln,
Mikaels-gatan 1
Helt är . . . · .
Halft år . . . . 2 mark — penni .....
Fjerdedels år. . 1 mark 25 penni .....
genom po kontoren
3 mark 60 penni ..... Et mark 8 penni.
2 mark 27 penni-
1 mark 32 penni.
J landsorten
R e d a k t ö r:
thm Gdelljeirm adress: Estnäsgatan N:o 3.
Znttottser
emottagas å Misfionsbokhandeltt, Mikaelsgatatt l, å
10 penni för petitrad; afsedda att förutom i detta
blad äfwett ingå i ,,Suomen Wiiktolehti«-: 15 p.;
önskas öfwersättning tillkommer 2 p·
Till Redaktionen för Finsta
ILeckvbladet
En ödmjuk murning!
Den tyske kyrkohistorikerttIHagenbach
yttrar: ,,Från den osynliga, ideala kyr-
katt måste tvi åtskilja den synliga
kyrkan, som framträder i bestämda for-
mer, hwars medlemmar nämnas med
åtskilliga ttanm (denotninationer) och ge-
nom ett yttre församlingsband förettas
till synliga korporationer. När det derföre
talas om ett förhållande mellan kyrka
och stat, så kan förnuftigttvis frågan en-
dast på det sättet förstås, otu det är
bättre att rent af öftverlåta denna yttre
kyrko-organisation åt sig sjelf, eller otu
icke, der nu en gång en stats medlem-
mar till det yttre åtminstone be-
känna sig till kristendomen, det wore enk-
lare och nyttigare för det allmänna, att
staten äfwett upptager detta kyrkans ytt-
re förfamliugsband i sin organism. Med
en s ådan uppfattning är frågan egent-
ligen icke längre en religiös utan en po-
litisk fråga. ·Hott berör närmast icke nå-
gon trosartikel, utan en artikel i författ-
ningen, som wisserligen icke är likgiltig,
men dock af en underordnad betydelse
för det religiösa lifwets innersta kärna.
Frågatt gäller icke, httrutvida Kristus-
längre skall wara församlingens hufwud,
eller om i hatts ställe eu jordisk konung
eller kejsare skall tvara det (såsom matt
på ett östverdrifwet sätt har welat fram-
ställa saken). Kristus fortfar att wara
kyrkans herre och hufwud nu liksom förut.
Men då Kristus, medan hatt ännu tvan-
drade här på jordett, icke gaf någott an-
tvisning beträffande den yttre kyrkoför-
fattningen, och då hatt lika litet från
himmelen pä ett synligt sätt ingriper i
detsamma, men likwäl en sådan författ-
ning är nödwändig för hwarje samfunds
bestånd, så måste det öfwerlåtas åt hans
senare anhängares och lärjungars erfa-
renhet och insigt att med iakttagande af
de få tvinkar, htvilka de apostoliska an-
ordningarna leuma, och med rådfråg nde
af htvad den historiska utwecklingen sjelf
gifwer wid handen, ordna fina förhål-
landen och lämpa dem efter det förhatl-
den warande behoftvet«.
Det förefaller som om man från fri-
kyrkligt håll nödwändigt och ögonblickli-
gen wille ha förhållandet mellan kyrka
och stat så likgiltigt, ja fiendtligt som
möjligt: d. w. s. göra den moderna sta-
ten helt och hållet hednisk. Mett ont re-
geringspersonerna ännu ärv medlemmar
af den kristna församlingen, så frågas:
äro de tväl sämre kristna blott derföre
att de handhaftva regeringen? Dett fria-
ste kyrkan måste ändock tvälja iyttre
hänseende någonslags öftversta ordnings-
tnan; ,,och åt hwem skulle nian kutttta
anförtro detta embete hellre än åt inne-
hafwarue af landets herratvälde, i fall
de tvilja höra till kyrkan? För htvarje
annan tvore det ett uppstigande, en yttre
upphöjelse, htvaraf känslati mer än allt
annat förmår fördunkla och tvanställa
medwetandet ont detta ctubetes andliga
natur. Det är icke afund, titan tacksam-
het, som nian är skyldig landsregenteu
för handhaftvandet af kyrkliga ärender«
(A. F. G.). Och om engång statens
regering är medlem af kyrkan, så kan
hon natttrligttvis ock gerna bidraga till
kyrkans tnateriella underhåll.
Utan att de kristne behöftva hwarken
önska eller wilja det, konntter det slutli-
gen att hända, att dett ånyo hedttifkblifna
staten förföljer de kristna eller ,,helgo-
ttens läger och den älskeliga staden«
(Joh. Upp. 20: 8, 9.). Ja, ottt titan
uppmärksamt och titan förutfattade ine-
niugar betraktar Joh. Upp. 20 kap-, så
finner man att det jordiska tusenåriga
riket fortgår blott få länge som staten
är kristlig; den gamle ormen är så länge
förhindrad delwis att med all kraft «be-
draga hedningarna-« (w. 1—-3). »En
engel« (märk wäl, ej Jesus toid sitt an-
dra ankomft!) ,,grep och band Satan i
tusen år« påtagligen genom kristendomens
upphöjande till statsreligion under Kon-
stantin. De sanna Jesu lärjungars ,,sjä-
lar« (märk återigen, icke kroppar; alltså
talas ej om kroppens uppståndelse!)«
,,lefde och regerade med Kristtts i tusen
år« tydligett i himmelen. th liksom
den nya födelsen här i liftvet med skäl
kallas ett andligt upptvaknande och upp-
ståndelse, få tnycket mera är fkäl att anse
den i och med döden försiggångna den
troende själens slutliga rening från all
sjelftviskhet tvara just »den första upp-
ftåndelsen«. ,,Men de andra döda«,
otrogna, lefde icke, blefwo icke delaktige
af det ewiga lifwet, himmelens härlighet,
som allena är tvärd namnet af det ab-
svlttt santta liftvet; deras själar tvoro och
förblefwe andligen döda och haftva del
nu i den första döden samt tvänta på
»den andra döden«, som inträffar med
kroppens uppståndelse. Åt dem fottt del
hafwa uti »den första uppståndelsen« blir
utloftvadt att icke behöftba frukta för
den andra döden«; tvi förstå icke denna
försäkran annorlunda än att deras krop-
par måste ännu då wara i jordens sköte
och tväuta på den andra saliga uppstån-
delfen.
Nog kommer Kristi kyrkas slut att
motswara dess början imånga afseenden,
i bl. a. förföljelse etc» men matt får ej
konstladt och alldeles ohistorikt framkalla
den nödwändigheten på förhand. Fri-
kyrklighetetts tvänner försöka liktväl det:
med förakt för historien wilja de i lära
och lif, t. ex. iförfattningen,försonings-
lärau, barndops-frågan och bekännelsen i
allmänhet (ja möjligen tväl äftven kott-
seqtvent i afseende å Nytt Testamentets
särskilda skrifters äkthet m. tn.), i allt
detta tvilja de återgå tillbaka till desaf hi-
ftorifka förhållanden toållade, obestämda
och tvacklande formerna i begynnelsetiden.
Men ,,sanniugen skall icke sökas i det
obestämda, utan i det bestämda, icke deri
att matt lemnar åsido de kyrkligt konfes-
sionella bestämningarue och går tillbaka
till de bibliska mera onttvecklade fornt-
lerna, utan deri att man på de kotter-
sionella bestätnningarues basis uttoecklar
den kristliga sanningen efter samtidens
bästa insigt« (A. F. G.).
Med allt detta skulle jag tvilja öd-
mjukt, men alltvarligt afråda ifrån att
försöka draga öftver sig förföljelse från
statens sida, statens, som några wilja
göra hednisk fortare än han sjelf öttskar
det. Må tvi icke försöka få till stånd
blott en feparatistkyrka, utan må, tvi med
en riktig historisk blick, satta den f· k.
menighetskyrkankv uppgift! De nordame-
rikattska fristaternas författning i afseende
å den yttre kyrkliga ordningen och reli-
gionsundertvisningen i skolorna har icke
burit goda frukter, vin än matt welat
påstå detta från en del håll. Må tvi
alla taga oss till tvara för den vhåll-
bara åsigten, att kyrkan är ett af de
många fria samfunden istaten, htvarmed
statett såsom sådan icke har något att
skaffa och som han har att öfwerlåta åt
dess eget öde!
E. O. S.
Hwav
Wi haftva med nöje infört oftvanftå-
ende uttalande af en aktad kyrkans tje-
nare, öftvertygade som tvi äro att ett
allwarligt utbyte af olika meningar icke
skall förfela, att, om än långsamt och
småningom, dock till sist medföra klarhet
i uppfattningen af den för de kristna få
wigtiga frågan, om huru Kristi kyrka på
jorden bör tvara organiserad. Denna
fråga blir icke mindre tvigtig derigenom,
att mau, tytvärr, måste erkänna att dett-
na synliga kyrka icke är synonym med
den osynliga —- försatnlingen; ty tvore
detta fallet, då skulle man icke mer be-
höftva söka efter klarhet, och mycket af
den nöd och elände, ttviftvel och ttvekan,
split och ofrid, sotn nu htvilar öftver
menskligheten, skulle då haftva nått ett
slut. Men om än de jordiska kyrkosam-
ftmdett ätmu stå fjerrau ifrån att hastva
uppnått denna likhet, och ont de än, till
följe af tnensklig synd och bristfullhet,
ännu se blott ettdels och förstå blott eu-
dels, så är dock deras uppgift, förutom
att utgöra förenittgsband emellan lika
tänkande kristna, onekligen dock deu, att i
mån af den kraft frått oftvan och den
andel af sanningen sottt är dem gifwen,
htvar i fin stad söka uppfostra och bere-
da siua medlemmar för den osynliga kyr-
kan. Och denna uppgift är i sanning
så hög, att inga tverldsliga biafsigter el-
ler löften om titnliga förmåner här böra
få komma i fråga, och ännu mindre böra
desfa uppfostrarinnor för ewigheten utt-
derftällas den tvcrldsliga och tituliga
myndighetens öftverhöghet. Detta blir
— ingen sofisttt katt bortresonnera det
— ingenting annat än att ttuderftälla
det högre det lägre.
Af denna orsak kntnta tvi för tvår del
aldrig godkänna dett uppfattningen att de
kyrkliga samfunden endast äro borgerliga
eller politiska inrättningar, affedda att
skydda landet och staten. Att staten icke
kan hafwa än godt af, attså många som
möjligt af dess medborgare-, af ittre lef-
tvaude öfwertygelse, bekänna sig till kri-
stendomens grundsanningar och att isyn-
nerhet dess styresmän, såsont inditvider,
wid förrättandet af deras ftatsbvrgerliga
tvärf, tillämpa de höga grundsatser, den
kärleksfnllhet, rättrådighet och oegennytta,
font Kristi lära inskärper, tvilja tvi icke
förneka. Meri detta är en skild sak, och
en, som bäst torde kunna tvinnas derige-
ttom att religionen mera göres till ett
individens enskilda tillhörighet, till en
hjertats och den inre öftvertygelfeus sak
och mindre till ett lagftadda formens och
tvanans. På detta rvis borde äfwett kri-
stendotuens och öftverhuftvnd fedlighetens
sak i ett land bäst kunna främjas och ett
möjlighet ännu förefinnas, att staten, ont
också icke i sitt helhet så dock i någon
mått, kttntta bibehållas såsom kristen. Der-
etnot torde ett motsatt förfarande, eller
det att staten göres till kyrkans herre
och följaktligett äftven statens styresmän,
på grttttd af dessa deras embeten och
utan afseende på om de personligen äro
lämpliga derför, till religionens förmyn-
dare, lätt kunna leda till ett motsatt re-
sultat ätt det man åsyftat och småningom
bringa det derhän, att icke allenast staten
utatt äftven kyrkan göres till hednisk.
Och detta skall ofelbart bliftva fallet om
i den mån sotn negationen får öfwer-
handen i tvår tidsauda, religionen för-
bliftver ett blott slentrian. Må man
derföre snart få ögonen öppna för hwart
det kotutner att bära, ont de närtvarande
kyrkliga förhållandena tvidtnakthållas och
Att
åberopa de historiska förhållandena är
här icke på sitt plats, ty historien är
underkastad ett ständig nttveckling, och
hivad fottt är ändamålsenligt i dag, är
det icke längre i morgon· Huru skönt
en fri och af staten oberoende kyrka kan
uttoeckla fig. toisa de fkottska och schweit-
siska frikyrkorna. Desfa kyrkors infly-
tande öfwer befolkningen i de länder,
der de finnas, är för toisso icke mindre
men toäl större än de tvid fidatt af dem
stående statskyrkorna.
Härmed tviljct tvi dock icke säga att
tvi åsyfta en brådstörtad och konstlad för-
ändring af det bestående Ett förändring,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
