Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
så skulle det utgöra en tillfredsställelse för
sältflyktingen frän en orättfärdig saks förswar.
Med mycken högaktning.
— P. A. Lewin.
Brytningarna i diss enterfrägan
hafwa inom det utskott, sotn behandlat
densamma gifwit sig lust i de resertva-
tioner, som åtfölja utskottets betänkande-
hwilket till sina hufwudpnnkter endast
synes haftoa tillkommit sökmedels den
aflagda röstsedeltts utslag. Af den för-
sta af dessa reserwationer, undertecknad
af adelns och borgareståndets samtliga
medlemmar i utskottet, införa wi här dess
tvigtigaste del, som afser äktenskapslag-
ftiftningen.
,,Enligt tvår närwarande lagstiftning
skall äktenskap, för att wara rättsligett
giltigt, ingås genom kyrklig wigsel. En
sådan ståndpunkt kan lagstiftningen utan
ftvårare olägenheter intaga endast så länge
,,enhet i religionen-« både rättsligt och
faktiskt eger rum. Men så snart olika
trosbekännelser förekomma och lagligen
få utöfwas, fratnkallar ett sådant lag-
ftadgande fåtväl samwetstwång som andra
olägenheter, hwilka kunna undanrödjas
endast genont införande af den s. k. ci-
wila formen för äktenskaps ingående. Ty
tillhöra äktenskapskontrahenterna olika
trossamfund eller tillhöra de, eller endera
af dem, en trosbekännelse,af htvilken nå-
got kyrkosamfund icke finnes i landet in-
rättadt, måste de underkasta sig wigsel
enligt ett formulär, som strider mot an-
tingen bådas eller åtminstone den enas
öfwertygelse. Ett sådant ttvång sår sta-
ten icke pålägga sina medlemmar. Men
härtill kommer att detta twång med nöd-
wändighet leder till förbindelser, hwilka,
ehuru icke ingångna i osedligt syfte, lik-
tväl lagligen måste betraktas såsom otill-
låtna· Att åter detta måste leda till
mångfaldiga förwecklingar samt under-
gräfwa sedligheten och äktenskapets helgd,
är uppenbart. Här inträder fördenskuld
statens rättighet och plikt att i sedlighe-
tens intresse införa en form för äkten-·
skepet, som kan anwändas i sådana fall,
då kyrklig wigsel icke, utan religiöst ttvång,
katt ega rum.
Denna statens rätt att uppställa en
borgerlig fornt för äktenskapets ingående
kan icke gerna betwiflas. Då äktenska-
pet är en borgerlig institution, som må-
ste wara tillgänglig för alla statens med-
borgare utan afseende på deras trosbe-
kännelse, och då de wigtigaste rättsliga
påföljder äro förknippade med dess in-
gående, katt det icke ligga utom statens
befogenhet att för denna akt fastställa en
form, som är fri frånalla konfesfionella
element. De enskilda äktenskaps-kontra-
henterna hindras icke derigenom att helga
fin förening genom en religiös akt, ja,
en sådan kan till och påbjukas såsom
obligatorisk af de särskilda religions-fam-
funden för deras tnedlennnar, ehuru sta-
ten icke anbefaller densamma i sådana
sall, der den kunde innebära ett sammets-
twång. Allra minst bör det s. k. ciwil-
äktenfkapet tväcka betänkligheter då det
icke införes såsom obligatoriskt för nägoti
medlem af ett lagligen erkändt kyrkosam-
fund. utan blott såsom fakultativt jemte
kyrklig wigsel i sådana sall, som nyss
antyddes. Och i större utsträckning har
det hittills icke heller warit fråga om·
eitviläktenfkapets införande hos oss. Ett-
dast då hwarken mannen eller qtoinuan
tillhör något kyrkosamfund, har man an-
sett den borgerliga formell böra bliftva
den enda lagligt bindande, emedan den
då är den enda, som utan tvanhelgande
af en religiös handling katt föreskrifntas.
J likhet med de till kyrkomötet år
1876 och landtdagen 1877—-1878 af
regeringen öfwerlemtiade förslagen till
dissenterlag innehöll äftoen det lagförslag
i samma ämne, som lemnats till 1886
års kyrkomötes utlåtande, bestämningar
om äktenskaps afslutande i missa fall in-
för borgerlig myndighet, htvilka bestäm-
ningar skilde sig från de tidigare före-
slagna hufwndsakligeit endast beträffande
äktenskap mellan medlem af lutherska kyr-
kan å ena sidan och bekännare af annan
troslära på den andra. Medan sådana
äktenskap enligt de föregående förslagen
äftoett kunde ingås inför borgerlig myn-
dighet, måste de enligt 1886 års förslag
otvilkorligen måsta afflntas genom mig-
sel enligt kyrkolagen. Till följd af de
anmärkningar, som af kyrkomötet gjor-
des emot ciwiläktenfkapet, blefwo alla
bestämningar det-ont uteslutna nr den
nåd. propositionen till denna landtdag-
Emellertid är det uppenbart, att be-
hoftvet af en borgerlig form för äkten-
skapets ingående i sedlighetens och sam-
tvetsfrihetens intresse fortfarande skall
göra sig gällande äftvetr med den min-
dre omfattning förslaget till dissenterlag
nu erhållit.«
ResertoationeanZär afgiftoenaf
preste och bondeståndets ledamö-
ter och afser hufwudfakligen att återföra
lagförslaget till den form i hwilket kyr-
komötet hade godkänt detsamma.
Resertvationen N:o 3 är inlem-
nad af suppleanten i utskottet, biskop
G. Johansson ensam och går ut på,
att enär lagstiftarene ännu icke hastva
tillräcklig kännedom om dissentens ställ-
ning och förhållande och det torde wara
klart att dessa senare icke ämna begagna
sig af den lag som nu hlifwitutarbetad,
frågan om en dissenterlag för närma-
rande må förblifwa hwilande och lan-
dets ständer förkasta förslaget.
J reserwationen N:o 4 föreslår
slutligeti resertoanten herr Juselitts
att orden: »och åtnjutit sådan religions-
underwisning, som inom samma kyrka i
Finland till konfirmation erfordras«,
måtte ur § 7 i författningsförslaget utgå.
Professor R. Wredes tals i dis-
fenterlagsfrågan.
wid Ridderskapets och Adelns plenum den 17
April.
J sitt bemötande af den skarpa kritik
senator Yrjö-Koskinen egnat lagutskottets
betänkande och särskildt den detsamma
widfogade första refertvationen förfäktade
talaren warmt religionsfrihetens ides och
tvisade att särskildt den uppfattning, fom
mest hade ådragit sig eklefiaftikchefens
ogillande, nemligen att rätt till utträde
ur statskyrkatt bör betviljas dissenters
titan att de derföre nödgas ansluta sig
till annat kyrkosatnfnnd, ingalunda nu
för första gången framträdde, utan gjort
sig gällande redan wid den tid då den
uuwarande kyrkolagen antogs, htvilketäs-
wen tydligen framgår ur dess § 6.
Såsotn bewis på hwilket beklagligt om-
slag i tänkesättet i reaktionär riktning egt
rum sedan dess, anförde talaren, jemte
flere utdrag ur utskotts betänkanden frått
föregående landtdagar, äfweti följande ut-
talande i kyrkolagskomitåns af 1869 be-
tänkande, bland hwars undertecknare tooro
icke mindre än fem personer, som antin-
gen redatt då eller åtminstone kort derpå
hade beklädt biskopsembeten i Finland.
«Skälet hwarföre kamitön i allmänhet
anser ingen böra hindras, toare sig från
kyrkatts eller statens sida att hålla sig
till det religionsfamfnnd han på grund
af sin tverkliga öftvertygelse önskar till-
höra, är det att en werklig religiositet
icke kan finnas titan frihet, lika litet som
friheten i ordets högsta och djupaasteme-
ning kan finitas utan religion. Ingen-
ting är i få hög grad hjertats, öfwerty-
gelsens och famtvetets sak som den reli-
giösa tron. För att denna i sanning
skall finnas till, fordrar den hjertats fria
böjelse; förhåller det sig annorledes, in-
nebär den en förfärlig lögn. Att der-
söre med några slags yttre medel tvilja
twinga en menniska ttll en miss religiös
tro, är icke blott den största motsägelse
utan det är derjemte en tverklig irreli-
giofitet. Alla band, som läggas på den
nu ifrågatvarande religionsfrihetett, om
de också utgå från ett uppriktigt och-wäl-
menaude fträfwande att bringa saken der-
hän, att alla måste hylla den tro matt
erkänner font den rätta - också der dett-
na i sjelfwa werket är den rätta —-
måfte nr kristlig synpunkt förkastas, eme-
dan de äro med ewangelii ande ofören-
liga. Att befordra kristendomen genom
okristliga medel är likasom att toilja upp-
bygga genom nedriftvandet. Andamålet
helgar aldrig medlen«.
Talarett medgas att utskottet och refer-
toanternas förslag företedde bristfällighe-
ter och luckor, men framhöll såsom en
förklarande omständighet, att då till följd
af det kejs. reskript, som gas anledning
till propositionen i ämnet, alla bestäm-
ningar angående grekisk-ryska tros-bekänt-
uare blifwit nr lagförslaget uteslutna,
det för utskottet hade bliftvit omöjligt att
utarbeta ett lagförslag, som kunde till-
fredsställa religionsfrihetens berättigade
anspråk, utan hade utskottet nödgats blott
söka åstadkomma en lag, som skulle af-
hjelpa de för ögonblicken mest trängande
praktiska behofwen. Talarett slutade tned
den försäkran att den första resertvatio-
nens undertecknare för ingen del ha för
afsigt att undergräftva, tvare sig den
kristna religionens eller ens den lutherska
kyrkans beståtid och att ingen medlem af
utskottet ens för ett ögonblick torde hafwa
glömt de stora tjenster den lutherska kyr-
kan gjort och, som det är att hoppas,
fortfarande skall göra wårt folk och den
stora uppfostrande betydelse för detta folk
denna kyrka har. Talareit hoppades att
ståndet, sotn wid alla föregående landt-
dagar, då frågan i en eller annan form
tvarit före, uttalat sig gynsamt för reli-
gionsfriheten, icke nn skulle ftvika dessa
traditioner. Må man icke glömma att
tvår religions stiftare yttrat: Mitt rike
är icke af denna werlden.
Nyheter för dagen.
Hemlandet.
—- Dissenterlagen inför landtdagen.
J tisdags tvar ändtligen lagutskottets be-
tänkande angående disfenterlag upptagen
på föredragningsliftan i samtliga stånd,
och detta hade till åhörareläktarene samlat
en större skara intresserade åhörareän dessa
beqwänit kunde inrymma. Frågan blef
emellertid öfwerallt bordlagd till följande
plenum, sotn eger rutn i dag, i Adeln
och bondeståndet dock först efter
det att ttvenne talare, på hwar-
dera stället af toäfentligtolika ståndpunkt,
redan hunnit yttra fig. J förstnänntde
stånd inleddes debatten af eklesiastikchefen,
senator Yrjö-Koskineit, hwilketi
understödde regeringens proposition och
underkaftrde utskottsbetänkandet en skarp
kritik. Herr Y-K. framhöll huftvudfak-
ligen att statsmaktett, om den än ej bor-
de taga till uppgift att särskildt tvärna
en tviss kyrka, dock borde undtvika att
åtvägabringa en lag, som skulle uppam-
ma sekterismen och det religiösa lösdrif-
weriet. Utskottets förslag och den första
resertvationen förstvarades af friherre
R. W r e d e.
J bondeståndet godkände folkskollära-
ren L e p p ä n e n i princip religionsfri-
hetens ide, ty enhwar borde ega rättig-
het att ställa sig i sitt förhållande till
Gttd såsom hans eget sannuete det bju-
der, meti ansåg dock att utskottets för-
slag, om det blefwe upphöjdt till lag,
tvore egnadt att framkalla religionslös-
het, htoarföre han slöt sig till hrr Rå-
bergs m· fl:s resertvation. Den andra
talaren, hr Pt) ö sti yttrade sig ifam-
ma riktning sotu biskop Johanssoni sin
refertoatiott satnt föreslog tillsättandet af
en kotnitå för att undersöka dissenters
förhållandett, htoarefter en ny proposi-
tion i ämnet kunde aflåtas, om behoftoet
påkallar en dylik.
—- Wårt läkaresällskap och prosti-
tutionen. Dett tremannakomite, bestå-
ende af hrr professorer Runeberg
och af Schulten samt dr Holmberg,
htvilkett af läkaresällskapet nedsattes för
att behandla prostitutionsfrågan, har nn
afgifwit sitt utlåtande, som går ut på,
att det tvore en dårskap att upp-
häftva den för wåra större städer
nu gällande reglementeringen,
utan att i dess ställe andrawerk-
samma och omsorgsfullt öfwerwäg-
da åtgärder sättasi werket. Satn-
hället skulle häraf lida betänklig
skada, fösr htvilkett anstoaret kvitt-
mer att drabba de kortsynte ifrar-
ne för ett brådstörtadt och obe-
tänkt tillwjägagående
—- Skaldeu Björnsjcrne Björnson
har på fin rnndresa genom genom de
fkandinawiska länderna redan ankommit
till Stockholm, der han f. n. håller före-
drag i Immanuelskyrkan. Om det för-
sta- föredraget skrifmes, att han på ett
sätt, som ingen, hmilken åhört det torde
glömma, toisat hurii den karakterslöshet
och oredlighet, både i det offentliga och
enskilda lifwet, som utmärker tvår tid,
på det närmaste sammanhänger med skör-
lefnadeu, som mer ätt något annat för-
stör karaktererna och, i det den qtväfmer
aktningen för qtpinnaus hedet-, ästuett
qwäftoer känslan för rätt och heder i all-
mänhet. Men ingenstädes kan skörlef-
naden bättre frodas än der, htvareft sam-
hället regletnenterar och hägnar den.
— Qwinnans tillträde till Uni-
wetfitctct — denna fråga, som wid
senaste landtdag stötte på grund ipreste-
ståndet —har nu bliftvit godkänd
af alla stånd utotn af dethögntör-
diga, och kommer således att så laglig
giltighet i tvårt land. Sorgligt är det
i sanning att tvårt lands prester, som
ont de skola kunna möta tidens otros-
ftrömningar, borde stå främst i bildning, i
stället tvifat sig stå så långt efter tidens
billigaste fordringar. Såsom en ljus-’-
punkt från förhandlingarue i detta stånd
framstår den fromma och rättänkande bi-
skop Alopei yttrande, att han icke kan fatta
hurusom Gnds afbilb i menniskan skulle
fördunklas derigenom, att hon sattesi
tillfälle att uttveckla sin intelligens så
mycket som möjligt. Hati medgas att
qtoinnans hufwndsakligafte tverksamhets-
område war hemmet, men äftver der
skulle hon kunna toerka med så mycket
större framgång, om hon wore bildad:
såsom moder uppfostra sina bartt och
såsom maka i mycket wara fin man till
bistånd.
— Eu för tvära förhållandett
fällshttt händelse egde rum wid Rid-
derskapets och Adelas plennnt sistlidne
lördags, i det akten af dess medlemmar,
herr Frafer blef af landttnarfkalken
kallad till ordningen. Frågan gällde tvår
toärnepligtige militär, htoilken herr Fra-
ser underkastade en sträng kritik, som ut-
mynnade i följande kraftiga ord:
Sålänge blott en enda kompanichef
har tid att htvarje afton fitta wid gröna
bordet eller en stabsosficer ej katt leda
det enklaste taktiska krigsspel, sålänge det
icke stämplas som orätt, att en chef tvi-
sar sig fullkomligt öftoerlaftad i sina eg-
na soldaters närmaro och inför lsamlad
trupp, eller sålänge det ännu gäller så-
som normalt att på toåra officersklubbers
aftouprogram kortspel och drickande samt
fåfängligt och totnt prat få upptagas-
sålänge kunna tvi icke häller påstå, att
alt är som sig bör, att soldaten blir rätt-
tvist och humant bemött, och utan rätt-
tvifa finnes ingen sann disciplin, utan
rätttvisa d. w. s. den som af officer och
befäl fordrar att de föregå soldaten med
godt exempel uti allt som hör till liftoet
och tjensteti-
Och ätntn mindre kan denna disciplin
finnas der, htvareft dagligeit och stund-
ligen den högre rättwisan kränkes, der
förmans försutnmelse icke beaktas men
soldaten sår ståuda till answarl Och utan
disciplin åter finnes. ingen duglig arme!
—Wåra kolonister i Sibirien haf-
tva tytvärr bliftoit beröftvad den utfigt
till förbättrad själatvård, fotn en idetta
syfte inletnnad petition tvarit ernad att
bereda dent, i det att denna petition blif-
wit af Allmänna bestvärsntskottet afstyrkt.
. — Wåra landstnannitutor, frök-
uarne X. Gripenberg och A. Trtjgg,
htnilka s. n. deltaga iden internationella
qwinnokongressen i Washington, den
sörstnämnde såsotti representant för finsk
qtvinsoförening, l)astna nyligen betoistat
en bjudning hos presidenten Cleweland.
Oiu fröken G· berättar U. S. att hon
den 21 sistlidne mars, jemte fem andra
befnllmäktigade, hade inbjudits till en fest
i New York, tvid htoilket tillfälle hoti
höll ett tal om tvårt land och dess kul-
tnrstrid, htoilket tal åhördes med spänd
uppmärksamhet och belönades med app-
låder. Följande dag blef hon intermi-
etoad af en mängd tidningsmän.
— Wiborgs flott —- detta gamla
och för alla finnar kära foruutinne
kommer, på befallning fråii ryska krigs-
tninisteriet i Petersburg, att inredas till
bostad åt kommendanten i Wiborg. Det–
tned har tytvärr Wiborgs stads anhållan
att få inlösa slottet förfallit.
— Krogtifwct wid Stora Roberts-
gatatt, sotn i trots af den nya brän-
tvinsförfattningen icke upphört att werka
i hög grad störande på hela granskapet,
har omsider påkallat åtgärder från gårds-
egarenes sida, i det att dessa beslutit
ingå till gntoernören med ansökan att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
