Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tvändpunkt — en kris, om wi så få säga
—- i mensklighetens historia, och denna
kris är hedningarnes ewangelisering.
Detta stora mål står numera för oss,
icke blott som en otydlig wision, som en
framtida möjlighet, utan såsom något,
hwilket det är den nuivarande generatio-
nens höga priwilegiuni och djupa skyl-
dighet att förmerkliga. Den första kristna
kyrkan glömde snart sin Herres befall-
ning att «gå ut i hela werlden och predika
eivangelium för allt folk«, och under ett
och halft årtusende har missionen ivarit
en okänd sak; men oss har det waritsör-
unnadt att få se hiiru Gud med makt
godtgör seklers försummelse och låter öde-
marken blomstra och djupen igenfyllas.
Missionens sak har under det sista år-
tiondet gjort större framsteg än under
hela det föregående seklet. Hundradetals
fartyg stå i detta ögonblick redo i wåra
hamnar och hundrade och åter hundrade
unga män och qwinnor wänta att få
draga ut bland hedningarne. Långt större
är wisserligen ännu, det är sant, deras
antal som tvänta på ett lägligt tillfälle;
de wänta under ebbtiden på att floden
skall komma. Missionen saknar ännu
medel för att förmerkliga alla sina mål.
De-som ärv i besittning af denna jordens
rikedomar hafma ännu icke sätt ögon och
hjerta« tillräckligt öppnade, för att »girig-
het är en rot till allt oudt«, och att den
som lånar åt Gud skall få sitt tiofaldt
igen. Mijcket återstår således ännu för
att missionen skall wara en werlds ange-
lägenhet, men den är en Guds och en
de kristnas angelägenhet. De, som re-
dan haswa eguat sig åt detta arbete,
hafiva gjort det i tro,"och deras tro har
icke kommit på skam. Kinas stora mis-
sionär, Hudson Taylor, och hela
hans kolossala arbete, Kin a inland s
missionen, är ett talande betvis för
.att den, som lydande sin Herrer bud,
drager ut, utan guld eller silfiver och
utan att medtaga tivå kjortlar, för attför-
kunna lifsens ord för dem som sitta i
mörkret, honom skall intet fattas. Kinas
aderton stora prowinser, som till sin areal
äro större än Europa, stå nu öppna för
missionen, stvårigheter, som ännu för
några år sedan ansågos oöswerstigliga,
äro nu öfiverivunna, och Kina inlands-
missionen blomstrar härligt. De 1,400
missiousarbetare, som nyligen warit för-
samlade i London, hafwa, åtminstone de
flesta af dem, gjort som Hudson Taylor,
de hafwa öfwergifwit hem, fäderneslaiid
och wänner för Guds sak, förtröstande
på Honom äfwen för sina lekamliga be-
hof, och om än de icke kunna uppivisa
sådana resultat af sitt arbete som denne
rikt wälsignade missionär, så hafioa de
dock lagt en god grund, på hwilken en
skön framtida byggnad kan uppföras«.
Så långt-den engelska tidningen. Wi
återgifwa här, enligt samma källa, ikort-
het några af de wigtigaste diskussionerna.
Den första frågan" gällde «
Om missionärernas utbildning.
Reto. W.» H.,Bar·loiv, som öpp-
nade diskussionenz framhöll att missionär-
kandidaten framför allt bör wara en
werklig kristen med käplbkxtill sina med-
menniskor, klara vyer itfrälsningenskuii-
skap och ett åskådligt- sätt att meddela
dem samt erfarenhet afkkkathetet hemma.
Hwad särskildt angår hans utbildning
måste han hafwa en djup och widsträckt
kunskap i den hel. Skrift, om möjligt
ännu djupare och noggrannare än pre-
sternas hemma. Hwad än hans öfriga
kunskaper må wara, måste ·Bibeln iutaga
första rummet. Han bör ej allenast kun-
na detta ord så godtfin utantill, han bör
äfiven älska det och hafwa det till utgångs-
punkt för hela sitt lif och sin werksamhet.
Känuedom i latin och grekiska är äfiveii önsk-
wärd, emedan utan en sådaii kännedom
man icke kaii öfiversätta bibeln, och de
flesta missionärer komma dock ofta uogi
den belägenhet, då det är godt för dem
att kunna öfwersätta en eller flere af bi-
belns böcker. Ett musikaliskt öra och god
såugröst äro äsiven wärdefnlla hjelpme-
del ivid ordets förkunnande och bör der-
före musikalisk utouduing icke försummas
Derester kommer kunskap ikyrkans äldsta
historia och i missionens tidigare arbete;
de erfarenheter, som en gång äro gjorda-
kunna ofta wara en god wägledning för
framtiden. Någon kännedom iläkareive-
tenskap och i synnerhet i kirurgi bör, om
möjligt, inhemtas asjdesmissiouärey som
resa ut för att bryta nya ivägar för mis-
sionen. Att förstå sig på sjukdomar och
kroppsskador och att wid dylika tillfällen
leuina den hjelp, soni behöfives, är helt
enkelt en missionärs pligt, och ofta har
en handräckning af detta slag banat iväg
för ett ivilligt emottagande af det bud-
skap, de ärv komna att förkunna. —- Mr
Barlow slutade sitt andragande med att
på det ivarmaste förorda att missionärerna
måtte ivara bildade män; deras föregå-
sende uppfostran sår derföre på intet wis
försummas.
Mr Grattan Guiness anförde
några ord af John Newton: «Endast Hait,
svin skapade iverldeu, kan skapa en god
niissionär«. En - missionär,f i ordets
egentliga betydelse, är en gåfwa till werl-
den af dess frälsare. Ett Kristus likt
medlidande bör wara hufivuddragen i
hans karakter. Glänsande gåfwor och
öfiverlägsen bildning kunna aldrig ersätta
kärleken. Utbildning behöfde missionären
ivisserligen, men det wore icke nödigt att
denna är densamma för alla. Gud har
många ivägar att dana sina tjenare.
Kristi förebild är i detta asseende läro-
rik. Han walde sina lärjungar, ochi
tre års tid stälde han för dem sitt eget
exempel. »Följ mig!« sade han och lärde
dem de principer, på hwilka hans rike
hivilar — bön, sjelfuppoffriug, trohet i
arbetet, kärlek till Gud och nästan —och
inslytetsen af denna uppfostran gjorde
dem till nya menniskor. De som kommo
i beröring med dem, sågo att de »hade
ivarit med Kristus-. Kristi sällskap ivar
den högskola, soni promoiverade dem.
Vildning är en god sak, men en dålig
substitut för det som är wigtigare. Wi
få icke glömma att antalet af de missio-
närer som behöfivas för iverldens eman-
gelisering, är så stort, att det wore orätt
att spilla för mycken tid och kostnad på
blotta förberedelserna. — Mr Guiness
mar-här tioungen att afbryta sitt andra-
gande. emedan den för hwarje talare fö-
reskrifna tiden ivar utlupen.
Herr M ereus ky fråii Berlin meddelade
att det tyska missionssällskap han tillhörde
hade antagit de principer, som blifivit
uttalade af d:r Barlow.
D:r P i e r s o n fråii Philadelphia an-
såg«frågan wara en af missionens lifs-
frågor.· För mycken wigt fick icke fästas
wid studier, ty såsom resultat af för ute-
slutande studier kunde man betrakta flere
af de willfarelser och misstag, som ligga
ivid roten af det nuivarandeuppfostrings-
systemet. Eii lång litterär bana kan ofta
utsläckii kärlekens glöd och ismer och så-
lunda ivoara förhinderlig idet andliga ar-
betet. Atminstone borde en dylik bana
gå i jemnbredd med den personliga be-
röringeii med de förlorade. Arbetet bland
dräggen af befolkningen, bland de okun-
nigaste, råaste och mest förlorade menni-
skor ivore den bästa pröfivostenen om
en mail är duglig till-missionär eller ej.
Pastor M. M a c gr e g o r, af den
engelsk prestbyterianska missionen iKina,
s säga.
sade att erfarenheten på missiousfältet
snart lär en att det är omöjligt att pre-
dika Frälsareii sör hedningarne, vin man
icke känner honom sjelf. Likivälfårman
icke förbise nyttan as intellektuelbildiiing.
Kyrkan bör icke sända ut till missions-
fälten fina sämsta utan sina bästa för-
mågor. Apostlariie iooro icke okunniga
och obildade män, oaktadt man plägar så
Hivilken af dem sändes iväl ut
till hedningarne? Jcke någon af de äld-
sta; de ivoro alla kallade att stanna hem-
ma. Till hedniiigarnes apostel utkorades
en man, svin förenade judisk lärdom med
grekisk bildning. Det är icke lika lätt
att predika för hedningarne, soni att föra
en i landet redan häfdivunnen öfwerty-
gelse ned till dräggeii af folket. För
att winna insteg och inflytande hos ett
främmande folk, måste nian kunna bedö-
ma dess andliga ståndpunkt och sätta sig
in i dess förhållande, men detta kan nian
icke göra, utan att ens egen intelligens
blifwit odlad.
Mr Hudsoii Taijlor ansåg att
man icke borde sänka utan höja högre
missionens standar. Wi hafiva ivarit
alltför lätt tillfredsställda med personer,
som icke hafiva warit ledda af den hel.
Ande. Wi böra tro mera på bönens
makt och bedja Giid att sjelf sända ut
rätta män och qivinnor. Det har blif-
wit anmärkt att månget lofivande ämne
blisivit förderfivadt genom för mycket stu-
dier. Det är illa att så skett, men det
behöfwer icke så ske. Uppfostringstiden
är en pröfwotid, de som hafwa blifivit
ioägda under densamma och befunnits
sörlätta, äro icke skickliga att blifwa mis-
sionärer.— Antingeit missionärkandidater-
na äro eller icke äro studerade män,låt-
om oss i främsta rummet se till att de
ärv ka ll a d e. Det bästa sättet ivi haf-
wa att pröfiva detta, är att se
till om de i hemlandet förstått
den stora konsten att tilltala och
winna själar. Hafiva de det och ärv de
upptända af kärlek till menniskorna och
williga att uppoffra sig sjelfiva, då må
de gå. Mr Taylor ivarnade isrigt för
att sända ut till missionsfältet sådana
som hade anspråk på att wara läkare
men icke äro qualificerade dertill. Oni
wi en gång hafwa en god eivaugelist,
så må wi akta oss för att af honom göra
en dålig läkare. Wi hafiva läkaremis-
sionärer, och dessa böra ivara fullt qua-
lificerade.
D:r G e o r g e P o st, läkaremissionär
från Syrien ivarnade likaledes för
att sända ut qivacksalsware till missions-
fäliet. Det är farligt att fuska iläkare-
konsten, utan att ivara fullt qwalificerad.
Deremot behösiver ivi praktiska mätt as
alla flag, tvi behöfiva åkerbrukare, sme-
der, boktryckare, slöjdare, m. ni. Eii
boktryckare kan ofta ivara af större nytta
än en predikant. Låt oss taga wara på
alla gåfwor och anivända och helga dem
alla i ivår Herres tjenst.
Pastor Dahle från den norska
missionen, ansåg stor ivigt ligga på att
de som gå ut, sjelfiva skola ivara friska
och starka män. Det länder till stor
inehn för missionen att så ofta nödgas
återkalla, sina missionärer derföre att de-
ras helsa blifivit bruten. De som gå
ut, böra hastva ,,rusf« i sig- Det går
icke an att wandra omkring bland hed-
ningarne med korslagda armar och ned-
slagna ögon. Man måste hafiva ögonen
öppna för att se hivad det folk behöfrver,
bland hwilket man mistas-, och händer
färdiga att afhjelpa deras behof-
D:r Murray Mitchellaiisågatt
om än alla missionärer icke behöfdeivara
bildade män, så wore det-dock af stor
wigt, att det funnos tillräckligt med så-
dana. Särskildt i Judien har man sivårt
att komma till rätta, utan en ganska hög
grad af intellektuel bildning.
Dcr Syle, professor inid det kejser-
liga universitetet i T okto, Japan, an-
såg det ivara af stor ivigt att missionä-
ren hade en noggrann kännedom i kyr-
kans älstii historia och tidigaste strider,
för att helst i någon mån kunna möta
de sioårigheter, som öfnierallt skola upp-
stå omkring houoin. Utoin kunskap i
detta ämne och naturligtiois äfiven i
Bibeln, hivilken de böra kunna nästan
utantill, borde utbildningen gå ut på att
utiveckla de indiividuella gåsivorua, af
hivad slag de än må wara, praktiska eller
icke, så mycket som möjligt. Ett stort
fel har hittills ivarit att söka uppfostra
alla på samma sätt.
Pastor James Calioert från
Fiji sade att hans erfarenhet vin den
önfkivärda insigten i läkarekousten ivarit
annan än den man hittills hade uttalat.
Sjels hade han inhemtat blott en ringa
del deraf, men ansåg sig dock icke för
någon qivacksalsivare. J Fiji sinnes icke
tillgång på läkare på 1,200 mils afstånd.
Missionärerna måste ivara läkare, om
de wilja det eller icke· J de flesta fall
hafwa de att gissa — andra och skickli-
gare än de hafwa äfiven gissat —- och
Gud ware lof. oftast hafioa de äfiven
gissat rätt. Må derföre alla missionä-
rer, som draga ut till länder, der läkare
icke sinnes, lära så mycket af läkare- och
fältskärskonsten som de kunna-
Deu för diskussionen i detta ämne ut-
satta tiden hade nu tilländalupit, hivar-
före flere som önskat yttra sig, icke wi-
dari kunde komma till ordet. ’
(Forts«)
Eu önskan af Kejfar Fredrik
Eii Pariskorrespondent till den itali-
enska tidningen Tribuua berättar, att han
fått ett bref från en person, som stod
den aflidne kejsar Fredrik nära.
J detta bres heter det, att det ivar
tivå saker, soni isynnerhet slågo kejsaren
om hjertat: hans dotter Victorias äkteii-
skap och ställningen i Elsass-Lothringen.
Hans dröm ivar att gifwa Victorias hand
åt furft Alexander af Battenberg och
gisiva Elsass-Lothri11gen sjelfstyrelse, med
Alexander som guivernör. ,,Tysklaiid
skulle derigenom befrias från den kräfta,
som plågat landet ända sedan 1870, lik-
som må hända jag en dag blir befriad
fråii den kräfta, som förtär min hals««.
Detta ikall ivara kejsarens egna ord.
»Elsass-Lothringen, sade han ividare,
,,skulle blifiva en oafhängig stat, Fruit-
krike och Tyskland försonade, Europa kun-
de afiväpnas och folken åter andas fritt«.
hindugsllioliin.
Textntredning.
Söndagen den 29 juli 1888.
3 Moseb. 1: 1—16.
Försoningsdagen.— ·
Blaiid de många högtider och glädje-
fester, font af det gamla sörbundsfolket
firades, war helt säkert deii stora förso-
ningsdagen, hwilkeii inföll på den tionde
dagen i sjunde månaden eller enligt tvår
tidräckning i oktober, en af de wigtigaste
och betydelsefullaste Han ivarade blott
eu dag och kallades (23: 28) försonin-
garnes dag —- flertalet skall antyda, att
denna dag innefattade allt hivad förso-
ning hette —- och åskådliggjorde på grund
af denna sin betydelse och genom ända-
målet med och föreskristeriia om det offer,
som då skulle frambäras för Herrm,
mer än några andra af Israels högti-
der med sina förebildande gudstjenst- och
offerhandlingar den i Jesus Kristus sked-
da försoningens stora betydelse och syn-
daförlåtelsens hela fullhet; liksom den ock
ådagalade på det mest i ögonen fallande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
