Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ytfin tia werket-lavet.
Helsingfors,
Tore-dagen den 29 Yovember
N:o 47.
1888.
Yrsnumerationspri5:
J Helsingfors å Missionsbokhandeln,
Alexandersgatan 40
Helt år ..... 3 mark 50 penni ..... 3 mark
Halft är . . . . 2 mark – penni .....
Fjerdedels år. . 1 mark 25 penni .....
genom po tkontoren
2 mark 27 penni.
1 mark 32 penni.
J landsorteii
8 penni
R e d a k t ö r:
Irma Gdelljeknn
adress-: W. Brnnnsparken N:o 6.
sunniter
emottagas å Missionsbokhandeln, Alexandersgat ait 40,
å 10 penni för petitrad; afsedda att förutom t detta
blad äfwen ingå i ,,Suomen Wiikkolehtt««: 15 p.;
önskas öfwersättiiing tillkommer 2 p.
Ett inlägg i försoningsfrågan
ut
Zi- ZU« IL-
l.
Deii som warit i tillfälle att följa
med de religiösa strömningarna inärioa-
rande tid, har sig bekant hwitka mäktiga
afwikelser från hivad hittills gällt såsom
evangelisk kristendom desamma i många
stycken förete. Med bibehållande af den
häfdivunna formen och fraseologier för-
nekas sålunda af män, hioilkas upprik-
tiga kärlek till Kristtts och hans kyrka
ingett rättioist mågar betioifla, icke blott
de Heliga Skrifternas äkthet och inspi-
ration, ntan äfiven lärosatser tydligt skrifna
på bibelns blad. Gxempel härpå äro
förnekandet af etvighetsstraffet, läratt om
bättringeii efter döden, samt sist, men
derför ick(- minst i betydenhet, förnekelseit
af Kristi ställföreträdande död.
Denna sistnämnda punkt har särskildt
i ivårt land dragit uppmärksamheten till
sig· Den föranledde för några år till-
baka eti längre, uttömmande diskussion,
hivilken på sin tid lifligt upprörde sin-
nena och bland hivars ledsamma följder
wi räkna splittrandet af den fria andliga
rörelse som då börjat tvinna fotfäste.
Emellertid hade frågan under fyra år
fått hwila, brytningen blifivit mildrad
och nian i känslan af dyra, gemensamma
intressen ånyo börjat skynda framåt, då
sakeit med ens ånyo stäldes på dagord-
ningen.
Eii förf. hivars tillivaro ingen dittills
anat och som under ,.e11 religiös lösdrif-
mores-« harmlösa figur gömde en refor-
mators allivar och ihärdighet, uppträdde
förliden sommar i dessa spalter med
några brandartiklar om försoningen,
hwilka öfiverallt, ehuru måhända afskilda
orsaker, iväckte ett pinsamt uppseende. t)
Artiklarna, undertecknade ,,— —l«, iooro
införda i inris 21, 29, 33 och 36 af
Finsta Weckobladet, samt föranledde en
kort och såsom det synes undert. matt
le) Då ofioanstående återblick på upp-
fattningarne i försoningsfrågau inom den
fria andliga rörelsen hos oss kan stärka
det antagande, som red.11 gjort sig
gällande — icke blott inom lan-
det utan äfwen utom detsamma — att de
åsigter, som fått ett uttryck i ,,— —l«-s
artiklar, uppbäras af den gren af den
frikyrkliga riktningen l« FiIIIUIW-s0111 med
rätt eller orätt erhållit namnet ,,den toal-
denströmska«, anser redaktionen det för
sin pligt att förklara, att dessa artiklar
icke blifwit inlemnade af någon från
nämnda riktning, utan af en ensamstå-
ende åldrig sanningssökare Oni det, —så-
som det frånen del håll ansetts — warit
ett fel att intaga dessa artiklariettblad,
soni warit ett organ för en bibeltroende
andlig rörelse, så faller skulden härpå
uteslutande på redaktionen enfam. Men
redaktionen har ansett och anser fortfa-
rande, att ett allwarligt pröfwande af
polemik. Från början sinnad att upp-
taga den stridshanske man sålunda utka-
stat, men af privata orsaker hindrad
derifrån inom fataljetidens utgång, dog
diskussionen bort tills det blef för sent
att deltaga deruti. Om jag det oaktadt
nu går att uttala mig i frågan sker dct
endast till följd af de uppmaningar, bivil-
ka i sådant syfte blifivit stälda till mig
fråii fåiväl kyrkligt som frikyrkligt håll.
J de fyra artiklar hr ,,—- -—l« skrif-
w.t finitas få många ivigtiga läropunk-
ter ioidrörda och deltois med hivarandra
hopblandade, att en klar öfivetblick mö-
ter wissa sivårigheter. Men leta tvi es-
ter en fast utgångspunkt, från hivilken
man på ett följdriktigt sätt steg för steg
kan följa förf. genom hela hans argu-
mentning, få finna tvi denna uti det
sivar hr ,,— —l« för fin del ger på
frågan: ,,Hioad tänken J om Kristus ?««
då han i inledningen till sin 2:dra upp-
sats (se n:o 29) låter oss weta att han
i Gads son, Jesus Kristus, ser ingenting
annat ätt läraren och mästaren-
Denna bekännelse ger oss på en gång
en inblick i förf:s egen själ, och låter
oss ana innehållet af hans teologi. Förf.
är tydligeii idealist; han tillhör dessa
delikata naturer hwilka, med filosofens
blick betraktande dygden såsom det högsta
målet för menskliga fträfivanden, hafiva
swårt om ej omöjligt att fatta hela bett
dystra, djupa iverklighet som inneslutesi
begreppet s y n d. Sådana naturer kunna
måhända med den unge, rike mannen
stvara: ,,allt detta har jag hållit från
min ungdom«, och möta de någongångi
sitt lif Frälsareit helfa de honom instinkt-
likt: ,,Gode Mästare«! men någon dju-
pare kännedom af och om Herren Jesus
Kristus äga de icke. För dem är han
en mästare, tvän, broder, lärare, ledare,
allt utom — ,,försoniugen för tvåra syn-
der«. J sin uppfattning af Kristus för-
bise de nemligen, eller åtminstone för-
ringa, betydelsen af hans öfwersteprester-
liga kall. och detta emedan det personliga
skuldmedivetandet aldrig hos dem gjort
sig fullt gällande. Följaktligen är be-
hofivet af försoning icke heller synnerligt
djupt och sålunda bortfalla äfiven af sig
sjelf begreppen straff, tillfyllesgörelse,
upprättelse.
Men är då Jesu Kristi frälsarekarak-
tär uttömd med namnen tvän, broder,
ledare, lärare och mästare? Ja, har
man dermed ens i sjelfwa iverket wid-
rört densamma? Helt wisst måste dock
och sökande efter sanningen —- isynner-
het då det, såsom hos hr ,,— —l« har
ett lif i Kristus, iverkadt af hans ande
och kraften af hatts uppståndelse, till me-
delpunkt —- icke får tillbakaivisas.
Om än redaktionen icke antager samma
ståndpunkt som han idenna ivigtigatros-
fråga, will redaktionen dock för sin del
icke förneka hr ,,— —l« broders-namnet
såsom kristen. Red:s not.
t. o m. hr ,,— —l« medgifiva, att i
frälsnings-historien finnes moment hioilka
icke, utan ett uppenbart ivåldförande as
texten, låta hänföra sig under någon af
nyssnämnda karaktärer. Sådiiiia äro t.
ex· Jesii förklaring att han kom för
att gifiva sitt lif till en löse-
penning för många (Math. 20:
28), och detta brödet är mitt kött,
hioilket jag gifioer för werl-
dens lif (Joh. 6: 51). Mait kan
ivisserligen tänka sig en Mästare som
blott af kärlek till sina anhängare skulle
gå i döden för dem, men då härioid
oioilkorligt framställer sig frågan: hivar-
för ? beswaras denna icke nöjaktigt blott
med en erinran om att ju Kristus är
wår mästare och lärare, dender älskar
oss. Ty denna hans död såsom en löse-
penning, hivarigenom han från lagens
förbannelse friköpte dem som under la-
gen ivoro (Gal. 4: 5), den präglar ho-
nom här i en från mästaren, läraren o.
s. iv. ividt skild karaktär, bestämd af hand-
lingens sedliga innebörd och betydelse-
Med ett ord, tvi stå här inför en sida
af Frälsarens mission, som, äfivett den,
fordrar lojalt erkännande, och ivi öfwer-
lemna åt hr «—— —l« att säga med
hwilket lämpligare namn än wikariat,
ställföreträdarslap, den skall betecknas-,
för att motsivara sjelfiva sakförhållandet?
Men med den uppfattning hr ,,— —l«
äger om Kristus, harmonierar det full-
komligt att det för Frälsaren blef »en
,,lifsfråga att kunna förmå menniskorna
,,att komma till honom, att höra och tro
,,på honom« (n:o 29). Naturligtivisl
Då tyngdpunkten engåiig förflyttas från
Golgata till Galil6e11, från Jestt död
till Jesu bergs-predikati, så kunde ju in-
genting wara honom angelägnare än att
så många som möjligt skulle få höra
hans iväldiga tal. Det samma säga
äfiven dagens fritänkare. Men wa r
detta iverkligen en sådan »lifsfråga«« för
Jesus? Wifste icke Hait, hivars öga
genomskådade seklerna huru fåtaliga hans
lärjungar i alla fall skulle blifwa? att
årtusenden skulle förgå innan evangelium
om riket ens blifwit förkunnadt för alla
jordens folkslag? Hwarför då redan un-
der sitt jordiska lif detta bekymmer att
kunna förmå menniskorna höra och tro
på HonomP Wisserligen tvar hans själ
bedröftvad öfiver menniskornas ondska
och otro, hivilka oaktadt alla hans mäk-
tiga ord och gerningar hindrade dem
från att i honoin erkänna den utlofivade
Messias; ja, öfwer denna deras förbitt-
delse utgjöt han sorgens oclj smärtans
tårar. Men på samma gång mait gör
full rättivisa häråt, får dock icke förbises
att Skriften lika tydligt framställer för
oss ett annat, högre«111ål för Frälsarens
mission· Ty den ,,lifsfråga«« font bäf-
ivade i djupet af hans själ och hwaråt
hatt stundom gas uttryck (se t. ex. Math.
lä: 21-v Liik. El: 22 rsch 18: 31—34
rörde sig kring hans förestående död:
,,Jag har en döpelse att döpas med, och
«huru ängslas jag icke tilldess honivar-
,,der fullbordad«! (Luk. 12: 50). Dettc1,
och icke tanken på evangelii framsteg,
som jn i alla fall hitiarken kunde på-
skyndas eller fördröjas ioar om man så
ioill den ,,lifsfråga« han kommit att lösa-
Att Kristus-, såfoiit ett nytt påskalam
offradt för att frälsa oss från den till-
kommande ivredeit (2 Kor! 5: 7,1 Tess.
1: 10) kom för att dö, snarare än att
lefwa, sådaiit är Skriftens otivetydiga
ivittnesbörd, och hr ,,— —l’« far derför
äfiven i detta stycke ivilse då hatt lägger
hufivndioigten i frälsningen på hivad
ivi göra (att komma, höra och tro)i
stället för på hivad Kristus gjort.
Haii behöfde så mycket mindre ängslas
för iverldens omivändelse som detta werk
i första hand skulle öfiverlemnas åt San-
ningeus ande. då ännu icke utgjuten, att
utföra; men deremot är det förklarligt
att hans egen stundande offerdöd, då
profetians ord (Sak. 13: 7): ,,Upp,
»sivärd emot min herde och emot min
,,närmaste man! säger Herrett«« skulle gå
i fullbordan (Math. 26: 31), ofta upp-
tog hans själ.
Då hr ,,— —l«« sålmida i Kristtis
en d a st ser läraren ochjmästarem le) hivars
hela uppgift bestod nti att söka förmå
menniskorna höra och tro på honom, så
måste följaktligeit« nästa punkt beröra
tvår skyldighet att emottaga och hör-
samma detta af Jesus förkunnade ord·
Sådan är äfwen hr ,,—- ——l:s« tanke:
»Kristus har lärt oss huru ivi skola
undgå en fällande dom,nemligen sålunda
,,att ivi af hononi emottaga och itrogna
»hjertan beivara det lifsens ord, som han
,,förkunnade« (n:o 29); ,,Ma11 katt wara
,,iviss derpå att Giid icke har någon
..annan fordran på oss än att tvi skola
,,ivara hans evangelium lydige« (n:o 33).
«Kristns bygger sin försonings-lära ute-
,,slutande på sitt ord, på kraften af det
,,ordet, font han har talat. Oiit någon
,,beivarar mitt ord, skall hatt icke se dö-
,,den till eivig tid; detta ivar hans ofta
V) Wi göra den aktade författaren upp-
märksauc på att hr ,,—- —l« icke en-
dast ser i Kristtis en lärare och mä-
stare. J alla sina artiklar framhåller
hr »— —l« eftertryckligt den nya fö-
delsens nödivändighet för en Jesit lär-
junge samt ger äfivcit rum åt det stora
faktum —- Jesii uppståndelse fråit de
döda. För att följa en lärare och mä-
stare i ivanlig mening behöfivas ingen
omskapelse af det köttsliga hjertat: en så-
dan är endast nödig, då det gäller att
följa honom, som ioar Guds härlighets
skett och hans iväsendes rätta beläte.
Detta med afseende derå, att hr
,,— —l« förklarat sig af sjuklighet för-
hindrad att sjelf ividare uppträdaidenna
sak, och att äfioen tid och utrymme der-
till icke ividare kan beredas honomi
detta blad. Red:s not.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
