- Project Runeberg -  Fiskarflickan /
67

(1869) [MARC] [MARC] Author: Bjørnstjerne Bjørnson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

67

icke mer. Jag följer icke med längre.» — »Mor, mor!»
— »Herren vare nu med dig. Lef väl!» — »Mor, förlåt
mig, mor!» — »Och förkyl dig icke på sjön.» — Hon
hade fått henne utanför trägårdsporten och stängde
den nu.

Petra stod utanför och såg på den stängda porten.
Hon kände sig så arm och ensam, som det väl är
möjligt för en menniska; — men just då sköt en aning,
en tro upp ur förskjuteisen, ur orätten, ur gråten,
liksom en eldsglimt, tänd och släckt, högt uppåtstigande
och åter alldeles sammansjunken, men i ett ögonblick
herrlig och öfverstrålande. — Hon slog upp sina ögon
och stod åter i djupa mörkret.

Stilla genom den lilla stadens öde gator, förbi de
stängda, aflöfvade trägårdarne, förbi de stängda och
mörka husen följde hon långsamt efter honom, som
släpade sig lutande fram i de stora stöflarne och
kappan utan hufvud. De kommo ut i alléen, der de
åter trampade i visset löf och sågo de spöklikt
utsträckta grenarne liksom gripa efter dem. De klättrade
utför berget bakom det gula skjulet, der båten låg, som
han gaf sig i färd med att ösa läns. Han rodde henne
längs med landet, hvilket nu var sammandraget till en
svart massa, hvaröfver himmelen sänkt sig tungt ned.
Allt var utplånadt, jord, hus, skog, fjäll: hon såg intet
mer af allt det, hon från sin barndom ända tills i går
hvar dag hade sett; det hade slutit sig inne, liksom
staden, liksom menniskorna, den natt, då hon blef
utstött, och hon fick intet farväl.

På fartyget, som låg för ankar strax vid land,
väntande morgonbrisen, gick en man upp och ned; så snart
han fick se dem under låringen, firade han trappan,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 02:06:24 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/fiskflicka/0073.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free