Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
145
tillsammans,» sade Ödegaard; »min fars arbete når nog
hit igen, om Gud vill.» — »Åh ja, det gör det väl,»
sade Randi saktmodigt; »men det är ofta tungt att vänta;
— för det dröjer så länge.»
De skildes; prosten ställde sig vid det ena och
Ödegaard vid det andra fönstret för att se efter dem, ty de
skulle nu gå öfver fjället; den unge mannen gick sist.
Ödegaard fick höra om honom, att han var Trån staden,
der han börjat på åtskilligt, men alltid blifvit oklar
med folk. Han trodde sig kallad till något stort,
säkerligen till apostel, men hade, förunderligt nog, stadnat
uppe i Ödegaardsbygden, — somliga menade af kärlek
till Else. Han var en eldsjäl, som hade pröfvat många
missräkningar och hade flere att vänta.
De hade nu blifvit synliga i fjället, ladugårdens
tak dolde dem icke längre. De arbetade sig mödosamt
uppför, träden togo bort dem, de kommo åter fram,
men alltid högre upp. Det fanns ingen väg i den djupa
snön, träden voro vägvisare på obanad stråt, och långt
bort mot sidan angåfvo snöfjällen riktningen af deras
hem.
Men inne från rummet ljödo ett par drillande
förspel och derefter:
Jag skänker min dikt åt våren,
Fast ännu han ej är boren,
Jag skänker min dikt åt våren,
Som längtan till längtan lagt.
Så sluta de två ett pakt:
Att locka på soln den blida,
Så vintern all nöd må lida,
Att släppa en kör af bäckar,
Björ nitj trne Björnson, FiskarßUkan. 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
