Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
146
Hvars sång honom må förskräcka,
Att honom från blåa löften
Förjaga med blomsterdoften. —
Jag skänker min dikt åt våren!
ELFTE KAPITLET.
Från den dagen var prosten mycket litet
tillsammans med de öfrige; dels upptog julen honom, dels blef
han ej färdig med att utgrunda, om skådespel var en
kristen tillåtet eller ej; blott Petra visade sig, kunde han
ej få fram ett ord.
Medan prosten således satt inne på kontoret,
antingen med sina predikningar eller en kristlig ethik
framför sig, satt Ödegaard hos fruntimren, hvilka han
ständigt måste jemnföra. Petra gnistrade och var sig aldrig
lik; den som ville följa med henne, fick ett arbete som
öfver en bok. Signe var deremot så välgörande i sin
jemna innerlighet; hennes rörelser voro aldrig oväntade,
ty de återspeglade hennes väsen. Petras röst hade alla
färger, skarpa och milda, och hvarje styrkegrad. Signes
egde ett eget välljud, men var icke vexlande — utom
för fadren, som ända till mästerskap förstod att skilja
dess uttryck. Petra sysselsatte sig blott med ett i
sender; sysslade hon med mer, var det blott för att
iakttaga, alls icke för att hjelpa. Signe hade öga för
allt och alla och delade sig, utan att man märkte det.
Talade Ödegaard med Petra om Signe, så hörde han en
hopplös älskare klaga; men talade han med Signe om
Petra, blefvo orden ej många. Flickorna talade ofta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
