Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
131
jorden, en makt, som i folkens samlif och i verldshistorien
gör sig gällande mot hvarje motstånd. Dennna handlingens
lag, det Rätta, den återfinner naturforskaren ingenstädes i
naturordningen, ehuru hans blick med fjerrglasets bistånd
förmår tränga till de aflägsnaste rymder, och mikroskopet
för hans öga blottar så att säga hvarje atom i
naturföremålen på vår jord. I naturordningen är ingenting rätt,
ingen-tina: orätt. Men den menskliga handlingen har i denna siu
karakter af rätt eller orätt hela sin betydelse.
Dock vetenskapen söker enhet och sammanhang, och
för den måste förnuftet i naturen och i historien vara ett.
Från historiens synpunkt är denna enhet jemförelsevis
lätt funnen. Ty för den är naturordningen blott medel.
Sjelfva naturlagarnes oföränderlighet är blott ett förnuftigt
vilkor för frihetens verk. Ty endast i förlitande på denna
oföränderlighet kunna den menskliga handlingens ändamål
förverkligas. T. ex. byggmästaren reser husets murar efter
sitt lods anvisning, emedan ban vet att tyngdkraften yttrar
sig oföränderligt i lodsnörets rigtning. Detta gäller så i det
största som i det minsta: utan naturnödvändighet gifves för
den menskliga handlingen icke någon frihet.
Men sannt är, att den historiska betraktelsen i öfrigt
lemnar naturordningens tillvaro åt dess öde. Naturforskaren
deremot, som sysselsätter sin eftertanke med tusental
solsystem eller om också blott med tietusental anorganiska
föremål eller lefvande organismer på vår jord, om hvilka
mängden af menniskor intet känner, och hvilka aldrig varit eller
någonsin skola blifva medel i menniskans hand — han kan
icke finna sig tillfredsställd af åsigten, att denna på tillvaro
lika rika som konstrika naturverld skulle hafva sin enda
betydelse i att vara medel för hvarjehanda handlingsplaner på
denna grand i rymden, som vi kalla jord, hvilken
längesedan förlorat sin fordna förmodade plats af verldsbygnadens
medelpunkt.
Jag vågar tro, att häri den stora gåta är antydd, som
sväfvar öfver vetenskapens alla mindre ännu oupplösta gåtor.
De lära, den ena med den andra, vetenskapsmannen, att öd-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
