Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
95
artform af Linné i X:de uppl af Syst. Nat. framhålles som
en varietet af Bos taurus under beteckningen af a TJrus och
i den XII:te uppl. som ß TJrus utan någon särskild
beskrifning, är väl i ögonen fallande, då han om densamma säger:
"Eabitat in Poloniæ depressis graminosis ferm Urus." Detta
är väl äfven hufvudorsaken dertill, att denna art af somliga
författare, t. ex. af v. Nordman och Eichwai.d, blifvit kallad
Bos urus.
Bos primigenius Bojan., som på svenska med full rätt
kallas Ur-oxen och ännu under Jul. Caesar’s tid anträffades
i Germanien i den Hercyniska skogen, men nu redan under
en längre tid, enligt någras åsigt dock först sedan den förra
hälften af det sextonde seklet, i sitt vilda tillstånd varit
alldeles utrotad, egde enligt Caesars och andras beskrifning
skapnaden och färgen, nemligen den svarta, af den vanliga
oxen samt var beklädd med temmeligen släta hår öfver hela
kroppen, men utmärkte sig genom mycket större
dimensioner (r’HP\ scil. uri, "sunt magnitudine paulo in/ra
ele-phantos". De Bello Gall. VI, cap. XXVIII) äfvensom
genom hornens storlek. Dessa till färgen hvita och endast emot
spetsen svarta horn voro, enligt hvad man känner efter en
hel mängd ur torfmossar uppgräfda skallar och t. o. m. hela
skeletter, liksom hos alla tama boskapsraser fästade tätt
framför den kant, som skiljer pannan från nacken; den mer
eller mindre platta pannan var längre än bred. Enligt
Nilssons noggranna undersökningar och forskningar har denna
art i forntiden varit kringspridd "öfver en stor del af Europa,
från det nuvarande Skåne till Frankrike och Italien, och från
England till långt in i norra och vestra Asien". Deröfver
att denna art lefvat t. o. m. i den sydligaste delen af
Skandinavien ännu sedan landet blifvit af menniskor bebodt, har
nyssnämnde naturforskare framhållit ett tydligt och slående
bevis, som jag här vill anföra. I universitetets museum i
Lund förvaras nemligen ett af Nilsson sjelf dit föräradt
skelett af en uroxe, som 1840 upptogs på tio fots djup ur en
torfmosse vid Önnarp af Wemmenshögs härad i södra Skåne.
På detta skelett finner man i ryggen ett märke, som äfven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
