Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44
ligen en grönaktigt gul, starkt dichroitisk hornblende, afskild
i tydliga, dels aflånga, dels tavelformiga kristallfragmenter.
T. f. af denna ganska betydliga hornblendehalt bör äfven
denna bergart rätteligen betecknas såsom en diorit-diabas.
— Dessa beståndsdelar synas omvexla tned hvarandra i
parallela zoner, att döma af de omvexlande färglösa och ljusare
eller mörkare färgade partierna.
Utom de nämnda beståndsdelarna ingå i bergarten i
ymnighet svarta, ogenomskinliga partier, väl till största
delen magnetit, såsom bergartens starka magnetism utvisar;
dessa äro oftast afskilda i långa och smala spjutlika
gestalter. Derjemte finner man öfverallt ullikt flockiga,
ogenomskinliga partier af en obestämbar förvittringsprodukt. Till
en del måste väl dessa dock betraktas såsom ursprungliga
och identifieras med den at’ Zirkel (1. c. p. 276) dels s. k.
mikrokristallitiska, dels amorfa substans, som enl. honom
ofta förekommer hos anainesit, basalt, grönsten m. ti. dylika
basiska bergarter med half kristallinisk struktur: åtminstone
blir den ursprungligen ljusa färgen t. e. d. dunkel mellan
korsade nicoler.
Iralitporfyr frän Kalvola. Äfven denna bergart, hvars
geologiska förhållande jag i korthet anfört i min afh. "om
skifferform. i Tav. län" (I. c. p. 14) kan betraktas såsom en
öfvergångslänk mellan diabas och diorit. Den gråaktigt
gröna, korniga grundmassa, hvari uralitkristallerna äro afskilda,
upplöses för mikroskopet i sin tur i en hvit fältspatsartad
grundmassa, hvari tina, grågröna, pelarformiga kristaller med
rak eller sned ändafstympning äro inbäddade. Dessa utgöras
väl, såsom bristen på dichroism utvisar, af augit. Också kan
man hos en del af dem (med i medeltal 0,1 mm längd) med
tillhjelp af det polariserade ljuset särskilja den vanliga
augit-formen cc p. p, samt approximativt uppskatta vinkeln mellan
elasticitetsaxeln (c) och hufvudaxeln till 25°—30°. På sina
ställen finner man dock större sammanhopningar af dem, och
dessa visa en temligen tydlig absorbtion i hufvudriktningen
och utvisa således hornblende eller uralit. Små fina
biotit-lameller förekomma äfven ehuru sparsamt och skilja sig, då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
