Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
J 30
väl ådagalägga, och som endast Bellman, men i lägre sfärer,
gett prof på, •— elt originelt och spontant snille. För att tala
Franzéns språk kan man säga att Lidner uppträdde på den
svenska parnassen som en främmande fogel, hvilken infinner
sig i lunden och med sin ovanliga sång väcker allmän
uppmärksamhet. Hans sång var på engång mödolösare och
fulltonigare än de andres, men den innebar ock en stor
rikedom på känslor, och bland dessa några af en ny, en
verklig löpelds natur. För att nämna en af dem, behöfver
jag blott erinra om denna helsning till Nordamerikas unga
förbund:
Må slafven i sin sång ett lättköpt smicker blanda!
Min gudom Frihet är. Med denna frihetsanda
Jag helsar dig, o Folk, som henne lifvat har!
Du starka himlaeld! ehvar du börjar brinna,
Till halfgud älskarn höjs och Hickan till hjeltinna,
I kojan kämpen föds, och gubben, matt och tung.
Sin krycka kastar bort, tar svärdet och blir ung.
För tusen folkslags väl sitt blod till offer gifva
Och villigt dö för dem, som skola födde blifva,
Gudomeliga dygd! det måtte vara stort,
Det måtte vara ljuft, när sjelfve Gud det gjort.
Man kan icke misstaga sig om ursprunget till dessa känslor,
då redan tonen anger det. Det är Rousseaus ideer, som nu
hinna norden och i Lidner erhålla den första vigda tolken.
Gentemot en sång, som klang så hänförande och
kastade så tändande tankar ibland dagens löjen, qvickheter
och kritik, förstummades de betänkligheter man i
Stockholms vittra kretsar kunde hysa angående Lidners styl.
Endast i förblommerade ord vågade Gustaf Regnér i Svenska
Parnassen antyda bristen på enhet och hvad han kallar
nyheterna i denna poesi, men hvad än Kellgren månde hafva
tänkt om den fragmentariska diktionen i Spastara, om
oegenl-ligheterna i hans bildspråk och de påtagliga öfverdriften^ i
hans känslouttryck, så iakttog Stockholmsposten den
djupaste tystnad, huru än Thorild med sina bästa stickord sökte
utmana honom. Men än djupare betänkligheter måste Lid-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
